När vi skulle åka hem så fick vi den gamla skruttiga bilen. Portvakten satt fram med chauffören och sedan klämde Mridde, Praffe och jag ihop oss därbak och Långben satt med en stor matta och tjugo pärmar på sig. Skruttbilen är jätteskumpig, vi fnissade rätt mycket. Sedan såg jag honom! An indian cowboy!!
Ååååh! utbrast jag. Titta på lillkillen där! Han ser stentuff ut!
Lillkillen var uppskattningsvis åtta år, och bar en stor brun cowboyhatt! Han hade smala jeans med hög midja och en t-shirt instoppad. Han bar på en bag (ni vet en sån där åttiotalsbag) och han bar den på ett åttiotalistiskt sätt. Hans uppsyn var lik en cowboy fastän han var en liten indianboy.
- Yes, he is looking so smart, instämde Praffe.
- Ji ha! svarade jag. (jag älskar att säga det för det låter så roligt när man säger det, ungefär så som cowboys låter när de kastar lasso, men det betyder javisst sagt med respekt).
Friday, June 29, 2007
Sunday, June 24, 2007
Venus låg i månens famn och berättade att denna midsommar skulle vara lugn.
Det blev ju en alltför lugn midsommar i år för min del. Ingen midsommarfest(hade gärna varit på överförfriskad lägenhetsfest!), ingen indisk fest, inga Bollywoodstjärnor som råkade komma förbi och lysa upp dagen. Inte ens några dramatiska stjärnfall.
Det kunde man kanske ana eftersom Venus några dagar tidigare såg ut att ligga bekvämt i månens famn. Det var faktiskt till och med så att inga stjärnor syntes ännu eftersom det var tidig kväll, bara Venus och månskäran syntes. Aftonstjärnan lyste starkare än jag någonsin sett, och den var på indiska nyheterna den kvällen.
Risken för stjärnfall är annars tydligen störst under midsommar, från den 25 juni till 6 juli om man ska vara exakt. Då flyger jorden in i en flugsvärm av småsten. Jag sitter med min laptop på taket och det börjar skymma. Det är ganska fantastiskt för när man sitter ner som jag gör nu så är det precis så att all bebyggelse försvinner bakom stenmuren som går runt taket. Muren är nog lite drygt en halvmeter hög och taket är väldigt, väldigt stort. Jag sitter mitt på och har bara den stora, stora himlen över mig där jag sitter på det väldigt, väldigt stora betongtaket. Ska det falla några stjärnor ikväll? Nähä, jaja men då tror jag att jag går ner och sätter mig för snart kommer jag bli så rädd när det kommer bli svart omkring mig.
Jag ska ner och fortsätta läsa Peter Nilssons stjärntrilogi. Det är tre fantastiska böcker som innehåller så mycket som jag tycker är intressant. Filosoferade kring framtiden och dåtiden och artificiell intelligens, multiversum, domedagar, maskiner, skrivkonsten, språk, stjärnhimlen och massa annat. Han skriver liksom om sådant som jag har läst om och tycker är intressant men sammanfattar allt på ett oerhört fantastiskt och annorlunda sätt. Han skriver om vetenskap på ett humanistiskt sätt eller hur man nu ska uttrycka det. Jo, på ett filosoferande sätt, som gör att det blir mycket intressantare och roligare och lättare att läsa om dessa tunga ämnen. För jag kan bara läsa populärvetenskapligt om rymden. Om det så bara hamnar en gnutta fysik i så är jag förvillad och tillfälligt illitterär. Jag rekommenderar att läsa genast!
Synd bara att den inte är från 2007 för det faktum att böckerna skrevs 91-93 gör ju den ibland ja inte oaktuell men det hade varit roligt med all adderad fakta som kommit sedan dess. Datorn var ju bara en bäbis då!
Nu är jag på mitt rum och istället för stjärnfall får vi skyfall för i Aftonbladet läser jag (ja, jag är fortfarande inte tillräckligt indisk för att läsa Times of India, och inte tillräckligt kulturell för att läsa DN heller) om att 200 människor har dött i Monsunregnen. Här är det inte farligt än så länge, men man kan ju bara ana hur det kommer att bli. Förra lördagen stängdes ju vägarna av i Varanasi efter bara drygt en timmes regn. Gatorna blev redan då fyllda med vatten. Värst är det än så länge tydligen i Andhra Pradesh som ligger mitt i Indien och i Maharashtra i västa Indien där Mumbai ligger. Jag tror att deras monsunregn kommer lite tidigare där, men jag är inte säker. Å andra sidan började regnet tidigare än här i Kathmandu, bara några dagar efter att jag åkte därifrån. Hmm. Jag antar att även monsunen kommer sist till Dammhögsstaden, som med allting annat. Men idag såg jag en bil utanför fönstret när jag åt.
En positiv sak med monsunen är spänningen att få se Dammhögsstaden utan damm. Och ännu bättre – att få se sig själv i spegeln utan damm. Jag har nästan glömt bort hur jag ser ut!
Det kunde man kanske ana eftersom Venus några dagar tidigare såg ut att ligga bekvämt i månens famn. Det var faktiskt till och med så att inga stjärnor syntes ännu eftersom det var tidig kväll, bara Venus och månskäran syntes. Aftonstjärnan lyste starkare än jag någonsin sett, och den var på indiska nyheterna den kvällen.
Risken för stjärnfall är annars tydligen störst under midsommar, från den 25 juni till 6 juli om man ska vara exakt. Då flyger jorden in i en flugsvärm av småsten. Jag sitter med min laptop på taket och det börjar skymma. Det är ganska fantastiskt för när man sitter ner som jag gör nu så är det precis så att all bebyggelse försvinner bakom stenmuren som går runt taket. Muren är nog lite drygt en halvmeter hög och taket är väldigt, väldigt stort. Jag sitter mitt på och har bara den stora, stora himlen över mig där jag sitter på det väldigt, väldigt stora betongtaket. Ska det falla några stjärnor ikväll? Nähä, jaja men då tror jag att jag går ner och sätter mig för snart kommer jag bli så rädd när det kommer bli svart omkring mig.
Jag ska ner och fortsätta läsa Peter Nilssons stjärntrilogi. Det är tre fantastiska böcker som innehåller så mycket som jag tycker är intressant. Filosoferade kring framtiden och dåtiden och artificiell intelligens, multiversum, domedagar, maskiner, skrivkonsten, språk, stjärnhimlen och massa annat. Han skriver liksom om sådant som jag har läst om och tycker är intressant men sammanfattar allt på ett oerhört fantastiskt och annorlunda sätt. Han skriver om vetenskap på ett humanistiskt sätt eller hur man nu ska uttrycka det. Jo, på ett filosoferande sätt, som gör att det blir mycket intressantare och roligare och lättare att läsa om dessa tunga ämnen. För jag kan bara läsa populärvetenskapligt om rymden. Om det så bara hamnar en gnutta fysik i så är jag förvillad och tillfälligt illitterär. Jag rekommenderar att läsa genast!
Synd bara att den inte är från 2007 för det faktum att böckerna skrevs 91-93 gör ju den ibland ja inte oaktuell men det hade varit roligt med all adderad fakta som kommit sedan dess. Datorn var ju bara en bäbis då!
Nu är jag på mitt rum och istället för stjärnfall får vi skyfall för i Aftonbladet läser jag (ja, jag är fortfarande inte tillräckligt indisk för att läsa Times of India, och inte tillräckligt kulturell för att läsa DN heller) om att 200 människor har dött i Monsunregnen. Här är det inte farligt än så länge, men man kan ju bara ana hur det kommer att bli. Förra lördagen stängdes ju vägarna av i Varanasi efter bara drygt en timmes regn. Gatorna blev redan då fyllda med vatten. Värst är det än så länge tydligen i Andhra Pradesh som ligger mitt i Indien och i Maharashtra i västa Indien där Mumbai ligger. Jag tror att deras monsunregn kommer lite tidigare där, men jag är inte säker. Å andra sidan började regnet tidigare än här i Kathmandu, bara några dagar efter att jag åkte därifrån. Hmm. Jag antar att även monsunen kommer sist till Dammhögsstaden, som med allting annat. Men idag såg jag en bil utanför fönstret när jag åt.
En positiv sak med monsunen är spänningen att få se Dammhögsstaden utan damm. Och ännu bättre – att få se sig själv i spegeln utan damm. Jag har nästan glömt bort hur jag ser ut!
Friday, June 22, 2007
1 ½ kilo godis för söta framtidsdrömmar och 1 ½ kilo orm för framtida mardrömmar.
Idag firade jag midsommarafton genom att köpa 1 ½ kg indiskt godis till arbetarna här. Jag satte mig med mina män och pratade en stund. Vi kom in på ämnet ORMAR. Det är ett läskigt ämne! Jag frågade om de ser mycket ormar här.
Ha! Skrattade Asse. Såklart!
Usch fy. Jag ville knappt fråga vidare men jag blev som vanligt för nyfiken.
- När är det ormperiod här?
- Under monsunen är det fler ormar än vanligt, berättade Långben. Men annars kan man inte säga att det finns någon ormsäsong här. Det är alltid ormsäsong i Indien.
- Jaha.
Sedan skrattade vävarna och jag frågade Långben om översättning.
- Jo, de säger att en gång när Asse satt och vävde så föll en orm genom taket ovanför och landade på hans väv!
Musse skrattade och tittade på mig. Jag tittade på honom och ryste med hela kroppen.
- Uhhhhh! utropade jag och han skrattade förtjust…..
Jag kommer INTE att sitta bredvid dem när det regnar! Jag tror att jag även föredrar att det regnar paddor än ormar.
Och sedan tittade alla på andra stället konstigt på mig när jag plockade sju sorters blommor i trädgården. Är lite spänd inför natten. Men såklart, det kommer nog inte funka eftersom jag inte klättrat över några gärdsgårdar. Dessutom se min bukett ut som om den är köpt, den ser inte autentisk ut. Men det är den ju! Jag undrar vilken sorts hybriddröm jag kommer att ha inatt. Jag har bara drömt en gång om någon jag varit kär i. Alltså då pratar jag bara om midsommarnätter då jag har haft blommor under kudden.
Sedan ringde jag massa samtal och frågade folk vad de gjorde i Sverige, jag var ganska avundsjuk. Jo, vi ska precis äta sill. Ja, vi ska precis åka iväg och dansa runt midsommarstången. Och så tänkte jag på er som satt vid Saltholmen för där hade jag helst velat vara! Eller om ändå A hade varit här, då hade vi kunnat sitta på taket och dricka litegrann vodka! A! Jag saknar dig här!
Men istället satt jag och åt lunch i ett slutet muslimsk rum med en mango och tjuvkikade ut mot gatan utanför där en glassförsäljare klingade med bjällror för att tala om sin närvaro. Gemytligare än Glassbilsljudet som i och för sig inte är en dålig melodi. Och just nu sitter jag och surfar om Varanasi på svenska, vilket jag inte gjort innan. På hemsidan kan man läsa följande om min stad:
"Nu ska man inte tro att Varanasi är en fin liten stad på grund av dess helighet. Det är faktiskt tvärs om. I staden bor ca 1,4 miljoner människor och bebyggelsen är risig, på gränsen till fallfärdig, men har ändå sin charm. Den inre delen av staden är trång och rörig. Här kan man enbart ta sig fram till fots och du kommer garanterat gå vilse många, många gånger innan du hittat rätt!"
Ja! Och då är staden ändå en STAD och inte ett samhälle som där jag jobbar och bor. Dammhögsstaden är Varanasi om Varanasi är New York…
Ha! Skrattade Asse. Såklart!
Usch fy. Jag ville knappt fråga vidare men jag blev som vanligt för nyfiken.
- När är det ormperiod här?
- Under monsunen är det fler ormar än vanligt, berättade Långben. Men annars kan man inte säga att det finns någon ormsäsong här. Det är alltid ormsäsong i Indien.
- Jaha.
Sedan skrattade vävarna och jag frågade Långben om översättning.
- Jo, de säger att en gång när Asse satt och vävde så föll en orm genom taket ovanför och landade på hans väv!
Musse skrattade och tittade på mig. Jag tittade på honom och ryste med hela kroppen.
- Uhhhhh! utropade jag och han skrattade förtjust…..
Jag kommer INTE att sitta bredvid dem när det regnar! Jag tror att jag även föredrar att det regnar paddor än ormar.
Och sedan tittade alla på andra stället konstigt på mig när jag plockade sju sorters blommor i trädgården. Är lite spänd inför natten. Men såklart, det kommer nog inte funka eftersom jag inte klättrat över några gärdsgårdar. Dessutom se min bukett ut som om den är köpt, den ser inte autentisk ut. Men det är den ju! Jag undrar vilken sorts hybriddröm jag kommer att ha inatt. Jag har bara drömt en gång om någon jag varit kär i. Alltså då pratar jag bara om midsommarnätter då jag har haft blommor under kudden.
Sedan ringde jag massa samtal och frågade folk vad de gjorde i Sverige, jag var ganska avundsjuk. Jo, vi ska precis äta sill. Ja, vi ska precis åka iväg och dansa runt midsommarstången. Och så tänkte jag på er som satt vid Saltholmen för där hade jag helst velat vara! Eller om ändå A hade varit här, då hade vi kunnat sitta på taket och dricka litegrann vodka! A! Jag saknar dig här!
Men istället satt jag och åt lunch i ett slutet muslimsk rum med en mango och tjuvkikade ut mot gatan utanför där en glassförsäljare klingade med bjällror för att tala om sin närvaro. Gemytligare än Glassbilsljudet som i och för sig inte är en dålig melodi. Och just nu sitter jag och surfar om Varanasi på svenska, vilket jag inte gjort innan. På hemsidan kan man läsa följande om min stad:
"Nu ska man inte tro att Varanasi är en fin liten stad på grund av dess helighet. Det är faktiskt tvärs om. I staden bor ca 1,4 miljoner människor och bebyggelsen är risig, på gränsen till fallfärdig, men har ändå sin charm. Den inre delen av staden är trång och rörig. Här kan man enbart ta sig fram till fots och du kommer garanterat gå vilse många, många gånger innan du hittat rätt!"
Ja! Och då är staden ändå en STAD och inte ett samhälle som där jag jobbar och bor. Dammhögsstaden är Varanasi om Varanasi är New York…
Wednesday, May 2, 2007
Söt indisk glasögonorm och söt indisk chutney.
1 maj. Idag såg jag en så söt flicka utanför en affär. Hon hade stora glasögon och var helt bedårande. Jag funderade länge om jag skulle gå fram till henne och fråga om jag fick ta ett kort på henne, och det fick jag fastän hon blev förlägen och inte visste hur hon skulle bete sig.
I lördags frågade jag kocken om han kunde göra hemlagad chutney till mig nån dag och idag hade han lagat tre olika sorter till mig! Chutney tikka med mycket vitlök, och så tomat chutney som var söt och så en mangochutney som var söt men också mycket kryddigare än den jag brukar köpa i Sverige. Och så var tv:n lagad och lamporna i vardagsrummet och ac:n funkade med så det var mysigt att se lite indiska program medan jag slevade i mig massa chutney till maten. Sedan hade Tossige Tosse köpt en liten söt rosa Hello Kitty matlåda till mig som jag kan ha frukt i med till jobbet.
Jag är lite besviken för det är val här nu och igår var tydligen en väldigt känd bollywoodstjärna på besök i chefernas hem och jag missade honom. Han är en indisk Arnold Swartzenegger kan man säga för han är tydligen politiker nu. Man berättade för mig igår att särskilt i södra Indien finns många filmstjärnor goes politiker. Men fan jag hade hoppats på att få idolfoto och autograf!
I lördags frågade jag kocken om han kunde göra hemlagad chutney till mig nån dag och idag hade han lagat tre olika sorter till mig! Chutney tikka med mycket vitlök, och så tomat chutney som var söt och så en mangochutney som var söt men också mycket kryddigare än den jag brukar köpa i Sverige. Och så var tv:n lagad och lamporna i vardagsrummet och ac:n funkade med så det var mysigt att se lite indiska program medan jag slevade i mig massa chutney till maten. Sedan hade Tossige Tosse köpt en liten söt rosa Hello Kitty matlåda till mig som jag kan ha frukt i med till jobbet.
Jag är lite besviken för det är val här nu och igår var tydligen en väldigt känd bollywoodstjärna på besök i chefernas hem och jag missade honom. Han är en indisk Arnold Swartzenegger kan man säga för han är tydligen politiker nu. Man berättade för mig igår att särskilt i södra Indien finns många filmstjärnor goes politiker. Men fan jag hade hoppats på att få idolfoto och autograf!
En galenpanna, en astrolog, en skräddare och en Morbitt.
29 april.
Herregud vilken dag. Jag vet inte om jag orkar med att bo här! När jag satte mig i bilen och vi började köra så lyssnade jag på Moneybrother och Salem Al-Fakir och sånt. Det blir helt sjukt att lyssna på sådan hemtam musik när man ser allt man ser när man åker bil. Det blir som att man sitter på en drive-in bio med 3D-effekt i 360 grader. Man kan liksom inte blunda heller när man åker bil för det är så mycket intryck som man bara måste se.
Först hade jag kathaklektion med min guru. Han föreslog att vi ska ha tvåtimmarslektioner eftersom jag bara kan träna en gång i veckan. Okej sa jag. Och fy vad jag svettades. Man blir väldigt varm av att stampa omkring i 40 graders värme. Jag bäljade i mig vatten. Sedan fick jag melon som smakade märkligt. Men jag kunde inte tacka nej, det hade varit ohövligt. Jag kommer säkert få min första riktiga magsjuka imorgon. Efter det köpte jag ett par silverbyxor och sedan badade jag på Clarks Hotell.
Sedan hade jag möte med min skräddare. Jag provade mina kläder (10 plagg!) och sedan så skulle han guida mig till hinduiska tempel och sånt så vi satte oss i en cykelricksha och for iväg. Det var första gången jag satt i en cykelricksha. Jag tyckte synd om mannen som trampade oss i värmen. Sedan kom vi till ett hus där det stod House of Astrology. Jag reflekterade inte på det utan undrade mest vart han tog mig. Så drog han upp ett draperi och därinne satt en äldre man med rökelse och en laptop. Han var en välkänd astrolog här i stan tydligen. Så skräddaren hade tagit dit mig för att jag skulle bli spådd. Ånej! Jag tror inte på astrologi och jag har alltid tackat nej till att bli spådd. Jag gillar absolut inte tanken på att någon annan ska berätta mitt liv för mig. Men jag blev helt paralyserad och jag tänkte okej då, han kan spå mig i fem minuter blaha blaha och så får han några rupies för det. Så skulle han ha mitt födelsedatum och sedan började han göra anteckningar. Så satte han på sin laptop och jag fick verkligen kväva skrattet för det var så komiskt. Skulle han gå in på en sådan där sida och skriva in mitt födelsedatum och sedan få något blaha-svar och berätta för mig? Jaja, låt gå då!
Men nej, tiden gick och han antecknade och antecknade och gjorde konstiga tabeller hit och dit. Och sedan helt plötsligt så frågade han om jag var redo. Jag har aldrig varit mer redo….javisst jag är redo berätta du.
Och sedan satt han och berättade oavbrutet i över en halvtimme! Alltså säga vad man vill men han var skicklig på att snacka. Men usch jag tyckte det var obehagligt.
Sedan blev det alltför absurt, vilket på ett sätt var väldigt skönt. Plötsligt kommer en man till in.
- Can I join you?
Han har släpig amerikansk accent och jag bara blänger på honom.
- He is one of my students, förklarar astrologen.
Såklart! Mannen som nyss kommit in ser ut som en komplett galenpanna. Han ser ut som mentalpatienten i Prison Break. Såklart att en amerikansk man som studerar astrologi i Varanasi måste vara mentalt störd. Och han ska alltså sitta och lyssna på mitt liv.
- Let’s see now. För att förebygga äktenskapsproblem kan du bära en berlock, säger astrologen och berättar om tre stenar som jag ska ha. Och jag ska ge min framtida man en topas…..
- Should she put the pearl to the left or to the right in the ”berlock”?
Galenpannan har öppnat sin mun igen. Jag vänder mig om och stirrar på honom.
- Oh, never mind, säger han till mig och tystnar.
Astrologen berättar exakt hur jag ska ha stenarna i berlocken.
- Are you sure that you really will remember this? frågar Galenpannan, precis som om det är fråga om liv och död att komma ihåg en stenkombination. Maybe you have to write it down?
Jag vänder mig om igen och hör Astrologen säga att det kommer jag göra för jag är mycket intelligent. Jag kommer inte ihåg ett smack av vad det var för stenar eller hur de skulle sitta i förhållande till varandra. Det var bara obehagligt för det fanns en del sanningar i det han sa, samtidigt som jag hatar sånt här och samtidigt som Galenpannan gjorde att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det här hade jag velat säga:
- Men herregud ni är ju galna! Jag kommer inte bära det där avancerade halsbandet, jag kommer inte tvinga på min framtida man att bära en stor topas runt halsen och jag kommer inte återvända för att dö i Varanasi!!
För det sa han att jag skulle göra.
- Okey, I don’t want to hear anything about my death, somebody elses deaths, accidents, how I am going to be when I am old. Nothing about that.
- Are you sure? It could help you.
- Yes, I am very sure. I really don’t want to know.
Sedan gick jag/vi för jag ville inte vara där mer. Jag blev ofrivilligt (ja lite frivilligt) spådd ju!
Skräddaren tittade lite på mig och tyckte att jag hade fått en mycket bra spådom. Och så gick vi genom mörkret längs gatorna och i gränderna. Vi sprang upp på en trappa när det kom två bufflar springandes med tre skabbiga hundar i släptåg. Sedan fick jag hälsa på hans fru och tre barn. De bodde väldigt skabbigt men det var trevligt för jag fick titta på kort och äta aloochopas och dricka chai. Han såg väldigt tuff ut på några kort från 70-talet med stor indisk svart hippiefrilla. Indier och äkta 70-talsstil är på något sätt en väldigt lyckad kombination.
Sedan gick vi till ett ställe dit jag ska nästa vecka med ayurvedisk massage. De ska olja in hela mig tror jag, till och med mitt hår. Jag kommer att se ut som en dränkt katt i olja. Det kan bli skönt.
På vägen hem blundade jag hela tiden. Det har varit för många intryck idag, så de spelades på repeat på min näthinna medan jag guppade upp och ner på den gropiga landsvägen i mörkret på väg tillbaka till Dammhögsstaden.
Herregud vilken dag. Jag vet inte om jag orkar med att bo här! När jag satte mig i bilen och vi började köra så lyssnade jag på Moneybrother och Salem Al-Fakir och sånt. Det blir helt sjukt att lyssna på sådan hemtam musik när man ser allt man ser när man åker bil. Det blir som att man sitter på en drive-in bio med 3D-effekt i 360 grader. Man kan liksom inte blunda heller när man åker bil för det är så mycket intryck som man bara måste se.
Först hade jag kathaklektion med min guru. Han föreslog att vi ska ha tvåtimmarslektioner eftersom jag bara kan träna en gång i veckan. Okej sa jag. Och fy vad jag svettades. Man blir väldigt varm av att stampa omkring i 40 graders värme. Jag bäljade i mig vatten. Sedan fick jag melon som smakade märkligt. Men jag kunde inte tacka nej, det hade varit ohövligt. Jag kommer säkert få min första riktiga magsjuka imorgon. Efter det köpte jag ett par silverbyxor och sedan badade jag på Clarks Hotell.
Sedan hade jag möte med min skräddare. Jag provade mina kläder (10 plagg!) och sedan så skulle han guida mig till hinduiska tempel och sånt så vi satte oss i en cykelricksha och for iväg. Det var första gången jag satt i en cykelricksha. Jag tyckte synd om mannen som trampade oss i värmen. Sedan kom vi till ett hus där det stod House of Astrology. Jag reflekterade inte på det utan undrade mest vart han tog mig. Så drog han upp ett draperi och därinne satt en äldre man med rökelse och en laptop. Han var en välkänd astrolog här i stan tydligen. Så skräddaren hade tagit dit mig för att jag skulle bli spådd. Ånej! Jag tror inte på astrologi och jag har alltid tackat nej till att bli spådd. Jag gillar absolut inte tanken på att någon annan ska berätta mitt liv för mig. Men jag blev helt paralyserad och jag tänkte okej då, han kan spå mig i fem minuter blaha blaha och så får han några rupies för det. Så skulle han ha mitt födelsedatum och sedan började han göra anteckningar. Så satte han på sin laptop och jag fick verkligen kväva skrattet för det var så komiskt. Skulle han gå in på en sådan där sida och skriva in mitt födelsedatum och sedan få något blaha-svar och berätta för mig? Jaja, låt gå då!
Men nej, tiden gick och han antecknade och antecknade och gjorde konstiga tabeller hit och dit. Och sedan helt plötsligt så frågade han om jag var redo. Jag har aldrig varit mer redo….javisst jag är redo berätta du.
Och sedan satt han och berättade oavbrutet i över en halvtimme! Alltså säga vad man vill men han var skicklig på att snacka. Men usch jag tyckte det var obehagligt.
Sedan blev det alltför absurt, vilket på ett sätt var väldigt skönt. Plötsligt kommer en man till in.
- Can I join you?
Han har släpig amerikansk accent och jag bara blänger på honom.
- He is one of my students, förklarar astrologen.
Såklart! Mannen som nyss kommit in ser ut som en komplett galenpanna. Han ser ut som mentalpatienten i Prison Break. Såklart att en amerikansk man som studerar astrologi i Varanasi måste vara mentalt störd. Och han ska alltså sitta och lyssna på mitt liv.
- Let’s see now. För att förebygga äktenskapsproblem kan du bära en berlock, säger astrologen och berättar om tre stenar som jag ska ha. Och jag ska ge min framtida man en topas…..
- Should she put the pearl to the left or to the right in the ”berlock”?
Galenpannan har öppnat sin mun igen. Jag vänder mig om och stirrar på honom.
- Oh, never mind, säger han till mig och tystnar.
Astrologen berättar exakt hur jag ska ha stenarna i berlocken.
- Are you sure that you really will remember this? frågar Galenpannan, precis som om det är fråga om liv och död att komma ihåg en stenkombination. Maybe you have to write it down?
Jag vänder mig om igen och hör Astrologen säga att det kommer jag göra för jag är mycket intelligent. Jag kommer inte ihåg ett smack av vad det var för stenar eller hur de skulle sitta i förhållande till varandra. Det var bara obehagligt för det fanns en del sanningar i det han sa, samtidigt som jag hatar sånt här och samtidigt som Galenpannan gjorde att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det här hade jag velat säga:
- Men herregud ni är ju galna! Jag kommer inte bära det där avancerade halsbandet, jag kommer inte tvinga på min framtida man att bära en stor topas runt halsen och jag kommer inte återvända för att dö i Varanasi!!
För det sa han att jag skulle göra.
- Okey, I don’t want to hear anything about my death, somebody elses deaths, accidents, how I am going to be when I am old. Nothing about that.
- Are you sure? It could help you.
- Yes, I am very sure. I really don’t want to know.
Sedan gick jag/vi för jag ville inte vara där mer. Jag blev ofrivilligt (ja lite frivilligt) spådd ju!
Skräddaren tittade lite på mig och tyckte att jag hade fått en mycket bra spådom. Och så gick vi genom mörkret längs gatorna och i gränderna. Vi sprang upp på en trappa när det kom två bufflar springandes med tre skabbiga hundar i släptåg. Sedan fick jag hälsa på hans fru och tre barn. De bodde väldigt skabbigt men det var trevligt för jag fick titta på kort och äta aloochopas och dricka chai. Han såg väldigt tuff ut på några kort från 70-talet med stor indisk svart hippiefrilla. Indier och äkta 70-talsstil är på något sätt en väldigt lyckad kombination.
Sedan gick vi till ett ställe dit jag ska nästa vecka med ayurvedisk massage. De ska olja in hela mig tror jag, till och med mitt hår. Jag kommer att se ut som en dränkt katt i olja. Det kan bli skönt.
På vägen hem blundade jag hela tiden. Det har varit för många intryck idag, så de spelades på repeat på min näthinna medan jag guppade upp och ner på den gropiga landsvägen i mörkret på väg tillbaka till Dammhögsstaden.
Saturday, April 21, 2007
På avskedsfest med gräddtårta
19 april. Idag var en fin dag. Alla männen fick hälsa på I:s pojkvän. Och en kille i 15-årsåldern hade kommit fram till honom på gatan och sagt:
- You are a very handsome boy!
Det dumma var att jag mådde illa hela dagen igår, antagligen på grund av värmen. Det var 45 grader. Jag kunde knappt äta något alls och det gjorde mig svag. Sedan efter jobbet skulle vi dessutom hälsa på Babbe och hans fru som förlorade barnet. Vi kom dit vid halv åtta. Det är så spännande att få komma hem till en fattig familj på landsbygden och se hur de har det. Vi satte oss och tittade på bröllopskort, och I gav en fin burk med snäckor från Goa till Babbes fru. Sedan kom de in med snacks och cocacola och sedan hade de köpt en så fin tårta med fruns namn på! Det kändes så dumt att tacka nej till tårtan, men vi hade garanterat blivit sjuka då det var en gräddtårta som stått ute i 45 graders värme i minst fem timmar….
Sedan kom det obligatoriska strömavbrottet så vi satt med ett ljus i mörkret. I skojade att vi var tre vita spöken och ropade bu. Hihi. Alla skrattade. Men vi såg rätt läskiga och vita ut där vi satt med deras mobiltelefoner som lyste upp våra vita ansikten.
- You are a very handsome boy!
Det dumma var att jag mådde illa hela dagen igår, antagligen på grund av värmen. Det var 45 grader. Jag kunde knappt äta något alls och det gjorde mig svag. Sedan efter jobbet skulle vi dessutom hälsa på Babbe och hans fru som förlorade barnet. Vi kom dit vid halv åtta. Det är så spännande att få komma hem till en fattig familj på landsbygden och se hur de har det. Vi satte oss och tittade på bröllopskort, och I gav en fin burk med snäckor från Goa till Babbes fru. Sedan kom de in med snacks och cocacola och sedan hade de köpt en så fin tårta med fruns namn på! Det kändes så dumt att tacka nej till tårtan, men vi hade garanterat blivit sjuka då det var en gräddtårta som stått ute i 45 graders värme i minst fem timmar….
Sedan kom det obligatoriska strömavbrottet så vi satt med ett ljus i mörkret. I skojade att vi var tre vita spöken och ropade bu. Hihi. Alla skrattade. Men vi såg rätt läskiga och vita ut där vi satt med deras mobiltelefoner som lyste upp våra vita ansikten.
His mobile is his heart, my laptop is my heart
18 april. Nu har I&J kommit ut hit till Dammhögstaden igen. De ska stanna tills på fredag och jag får sällskap i huset!!!!!!!!!!!! Nu har J även träffat Tosse. Han log med hela kroppen när han fick se J.
- Åh! Har du hört om mig? Har du hört att jag har magiska fingrar?
Och så hade han kramat om J flera gånger!
Sedan när vi var i köket så var han också oerhört komisk. Jag kunde knappt hålla mig för skratt!
- Oh no, Shadde is evil! You know, I forgot my mobile in his office and then he locked the door! You know, I can loose my purse and everything, but my mobile is my heart.
Säger han och håller med känsla om sitt hjärta. Vi kan inte hålla oss för skratt men håller det på en bra nivå. Idag när han skulle installera antivirusprogram på min dator så höll han i cd:n och sedan när han trodde att ingen såg så började han spegla sig i den och hålla på med sitt hår. Jag började skratta och han såg generad ut när han såg att jag hade sett. Det är så ovanligt för männen här är inte fåfänga.
You know, I like to enjoy life. Life is too short.
- I agree with you, Tosse.
- That’s why I like to laugh and to tell jokes and just enjoy. All people should be nice to each other.
Men han är ju så fin ibland med ju! En fin, naiv 10-åring som är lika gammal som jag är.
Igår var det 45 grader i Varanasi och ca 46-47 grader här. Inte så konstigt att man blir helt slut. Jag föll ihop i sängen igår kväll och somnade utan att ha gjort någonting. Bara åt lite kvällsmat. Jag hatar att vara grå och dammig och när svetten rinner och man får ont i huvudet och inte har någon ork. J sa att det hade varit 34 grader redan kl 5 när vi åkte ut med båten på måndagsmorgonen. Då hade J jeans och I och jag hade sjalar runt oss för vi tyckte det var så kallt! Vi skrattade och kunde knappt tro det var sant när vi fick reda på det! Hur i kalsingen kan man tycka 34 grader är kallt liksom!
- Åh! Har du hört om mig? Har du hört att jag har magiska fingrar?
Och så hade han kramat om J flera gånger!
Sedan när vi var i köket så var han också oerhört komisk. Jag kunde knappt hålla mig för skratt!
- Oh no, Shadde is evil! You know, I forgot my mobile in his office and then he locked the door! You know, I can loose my purse and everything, but my mobile is my heart.
Säger han och håller med känsla om sitt hjärta. Vi kan inte hålla oss för skratt men håller det på en bra nivå. Idag när han skulle installera antivirusprogram på min dator så höll han i cd:n och sedan när han trodde att ingen såg så började han spegla sig i den och hålla på med sitt hår. Jag började skratta och han såg generad ut när han såg att jag hade sett. Det är så ovanligt för männen här är inte fåfänga.
You know, I like to enjoy life. Life is too short.
- I agree with you, Tosse.
- That’s why I like to laugh and to tell jokes and just enjoy. All people should be nice to each other.
Men han är ju så fin ibland med ju! En fin, naiv 10-åring som är lika gammal som jag är.
Igår var det 45 grader i Varanasi och ca 46-47 grader här. Inte så konstigt att man blir helt slut. Jag föll ihop i sängen igår kväll och somnade utan att ha gjort någonting. Bara åt lite kvällsmat. Jag hatar att vara grå och dammig och när svetten rinner och man får ont i huvudet och inte har någon ork. J sa att det hade varit 34 grader redan kl 5 när vi åkte ut med båten på måndagsmorgonen. Då hade J jeans och I och jag hade sjalar runt oss för vi tyckte det var så kallt! Vi skrattade och kunde knappt tro det var sant när vi fick reda på det! Hur i kalsingen kan man tycka 34 grader är kallt liksom!
Dammhögsstaden-paus
16 april. Jag var riktigt radd for forsta gangen ikvall. Jag hade precis sagt hejda till I&J (J är denna gången I:s pojkvän och inte den J som jag brukar mena, bara så att det inte uppstår missuppfattningar om I&J som ett lesbiskt par!) i Varanasi när jag satte mig ensam i bilen med chauffören som skulle köra ut mig hem till landsbygden. Vi körde en bit och jag kände mig ensam eftersom jag nyss spenderat två hela dagar med I&J, och för att vi haft så roligt. Så kommer vi till en stor människosamling och vägavspärrning och polis. Männen verkar arga och skriker åt varandra. Plötsligt slår någon till vår bil därbak. Jag blir rädd. Männen är aggressiva.
- E, is this political?
- Yes, because of the election.
- Not religious fight?
- No, political.
- Dangerous?
- Dangerous.
- So we have to turn?
- Yes, we have to. Dangerous.
Så färden hem blir två timmar istället för en timme. För första gången kör vi på en större landsväg och sedan blir det till och med tvåfiligt med streck på vägen. Efter någon timme måste vi vika av och hamnar på en liten väg där inga hus finns vid vägkanten, bara fält och träd. Klockan är över 20.00 och det är kolsvart. Jag tänker på att jag bara vill hem till Sverige. Jag mår dessutom illa och att köra på de dåliga vägarna går att jämföra med besök på Liseberg.
Annars har gårdagen och idag varit fantastiska. I&J kom ut till mitt jobb igår och sedan åkte vi gemensamt till Varanasi och vårt hotell. Det var så oerhört lyxigt på ett nedtonat och mysigt sätt. Mörka möbler och tyger uppsydda i taket på ett elegant och stilfullt sätt.
Klockan fem på morgonen kom vi till Ratans (vår skräddare) vän som skulle ro oss på en två timmar lång Gangestur. Solen hade fortfarande inte gått upp när vi satte oss i ekan. Ett fridfullt trummande hördes. Allt kändes heligt och fridfullt. Det var inga turister som åkte från den ghaten vi befann oss, så det bidrog också till stillheten.
Medan vi åkte förbi människorna som gjorde sina morgonbestyr och heliga ritualer i floden så höjde sig solen undan för undan och ljuset ändrades hela tiden. Det var helt fantastiskt. Att se soluppgången, människorna, byggnaderna och att glida fram över det stilla vattnet. När vi närmade oss Main Ghat syntes fler och fler turister i båtar. Det var en närmast bisarr syn med en stor båtar med säkert tjugo överviktiga pensionärer som alla fotade de badande indierna med sina ritualer samtidigt som det åkte flera desperata souvenirbåtar efter den båten. Det blev nästan äckligt. Vi var ju med turister, men det kändes att man smälte in mer när man bara var tre stycken.
Vi kom tillbaka till hotellet vid åtta och åt en jättegod frukost på den underbara takterassen med massa blommor och utsikt över Ganges. Sedan hämtade vi kläder hos Ratan, jag blev jättenöjd med mina tre sidenplagg!
Så kom vår chaufför (smidigt att slippa fixa med sånt!) och körde oss ut till Sarnath. Buddha gjorde sin första predikan där. Vi tittade på japanska och kinesiska tempel. Men det var alldeles för hett med över 40 graders värme så vi klarade bara av att vara där mindre än 3 timmar. Så åkte vi till det femstjärniga hotellet och slängde oss i poolen och drack mangolassi.
Och sedan åkte vi till en sjalaffär där I känner ägarna innan jag skulle hem själv till Dammhögstaden igen.
- E, is this political?
- Yes, because of the election.
- Not religious fight?
- No, political.
- Dangerous?
- Dangerous.
- So we have to turn?
- Yes, we have to. Dangerous.
Så färden hem blir två timmar istället för en timme. För första gången kör vi på en större landsväg och sedan blir det till och med tvåfiligt med streck på vägen. Efter någon timme måste vi vika av och hamnar på en liten väg där inga hus finns vid vägkanten, bara fält och träd. Klockan är över 20.00 och det är kolsvart. Jag tänker på att jag bara vill hem till Sverige. Jag mår dessutom illa och att köra på de dåliga vägarna går att jämföra med besök på Liseberg.
Annars har gårdagen och idag varit fantastiska. I&J kom ut till mitt jobb igår och sedan åkte vi gemensamt till Varanasi och vårt hotell. Det var så oerhört lyxigt på ett nedtonat och mysigt sätt. Mörka möbler och tyger uppsydda i taket på ett elegant och stilfullt sätt.
Klockan fem på morgonen kom vi till Ratans (vår skräddare) vän som skulle ro oss på en två timmar lång Gangestur. Solen hade fortfarande inte gått upp när vi satte oss i ekan. Ett fridfullt trummande hördes. Allt kändes heligt och fridfullt. Det var inga turister som åkte från den ghaten vi befann oss, så det bidrog också till stillheten.
Medan vi åkte förbi människorna som gjorde sina morgonbestyr och heliga ritualer i floden så höjde sig solen undan för undan och ljuset ändrades hela tiden. Det var helt fantastiskt. Att se soluppgången, människorna, byggnaderna och att glida fram över det stilla vattnet. När vi närmade oss Main Ghat syntes fler och fler turister i båtar. Det var en närmast bisarr syn med en stor båtar med säkert tjugo överviktiga pensionärer som alla fotade de badande indierna med sina ritualer samtidigt som det åkte flera desperata souvenirbåtar efter den båten. Det blev nästan äckligt. Vi var ju med turister, men det kändes att man smälte in mer när man bara var tre stycken.
Vi kom tillbaka till hotellet vid åtta och åt en jättegod frukost på den underbara takterassen med massa blommor och utsikt över Ganges. Sedan hämtade vi kläder hos Ratan, jag blev jättenöjd med mina tre sidenplagg!
Så kom vår chaufför (smidigt att slippa fixa med sånt!) och körde oss ut till Sarnath. Buddha gjorde sin första predikan där. Vi tittade på japanska och kinesiska tempel. Men det var alldeles för hett med över 40 graders värme så vi klarade bara av att vara där mindre än 3 timmar. Så åkte vi till det femstjärniga hotellet och slängde oss i poolen och drack mangolassi.
Och sedan åkte vi till en sjalaffär där I känner ägarna innan jag skulle hem själv till Dammhögstaden igen.
Alla vinnare i SMVM (Skägg och Mustasch VärldsMästerskapen)
14 april. Ikväll har jag sett på indisk tv. Bland annat en musikvideo på kanalen Punjabi där scenografin var 80-tals schlagerfestival och alla såg ut som de kom från 80-talet. Körsångerskorna dansade till och med åttiotalistiskt och tjejen i mitten såg precis ut som Babys storasyster i Dirty Dancing när hon uppträder. Och den manlige solisten såg ut som Albert Einstein i ansiktet med en mer plastig mustasch och i övrigt såg han ut som Richard Herrey.
Sedan slog jag över till Chandana där det visades gammal svartvit hindifilm. Fantastiskt! Männens karaktärer var redan då stora bäbisar, med skillnaden att de manliga karaktärerna var skruvat roliga. De såg jättekomiska ut, avsiktligt, och hade oerhört fantasifulla skägg och mustaschkreationer i roliga och ovanliga former. Bagaren hade enormt stora löständer vilket såg väldigt trevligt ut. En jättekanin i vitt.
Imorgon bitti kommer I och hennes pojkvän. Ska bli roligt att jobba imorgon och sedan att åka in till Varanasi på kvällen och bo på det där supermysiga hotellet precis vid Ganges!
Annars var kontrasten störst denna veckan då jag efter en svettig 40-gradersdag utan AC jobbat mig skitig och sedan på kvällen åkte med cheferna till femstjärnigt hotell och åt middag med några väldigt trevliga japanska kunder.
Sedan slog jag över till Chandana där det visades gammal svartvit hindifilm. Fantastiskt! Männens karaktärer var redan då stora bäbisar, med skillnaden att de manliga karaktärerna var skruvat roliga. De såg jättekomiska ut, avsiktligt, och hade oerhört fantasifulla skägg och mustaschkreationer i roliga och ovanliga former. Bagaren hade enormt stora löständer vilket såg väldigt trevligt ut. En jättekanin i vitt.
Imorgon bitti kommer I och hennes pojkvän. Ska bli roligt att jobba imorgon och sedan att åka in till Varanasi på kvällen och bo på det där supermysiga hotellet precis vid Ganges!
Annars var kontrasten störst denna veckan då jag efter en svettig 40-gradersdag utan AC jobbat mig skitig och sedan på kvällen åkte med cheferna till femstjärnigt hotell och åt middag med några väldigt trevliga japanska kunder.
Friday, April 13, 2007
Modeinlägg från en speciell modemetropol.
6 april. Jag tänkte skriva ett inlägg om indiskt mode! Det finns så mycket att skriva om att jag hade kunnat skaffa mig en modeblogg vid sidan av den här något otympliga lång-inläggsbloggen där inläggen läggs in av min syster. Det gör att jag inte själv ser hur otroligt långa mina inlägg är. Men skit detsamma. Hälften lägger jag ut för er skull, men hälften lägger jag ut för min egen skull. För att inte bli galen här! (jaja, det nog nästan 100 % för min egen skull då….)
Hursomhelst. Det finns olika kategorier av mode att ta upp. Eftersom Indien är en smältdegel av folk, traditioner och religioner så finns ju många olika plagg med lång tradition. Som saris, turbaner och sånt. Men det är ett kapitel i sig. Så jag nöjer mig med att dela in det i vad man har på sig här på landsbygden i kontrast till hur det ser ut på tv.
Filmstjärnor och artister på tv har oftast otroligt dålig klädsmak. Inte bara är de många gånger muskelbyggda och tajta-linnenprydda medan de springer omkring och gör fåniga grejer för att deras favorittjej som håller på att skämmas ihjäl ska le åt upptågen och tycka de är hyvens killar. De har dessutom jeans från slutet av nittiotalet med ful tvätt och fula slitningar. Och toppar det ofta genom att stoppa in linnet i den ganska höga midjan. Midjan är inte jättehög egentligen, det är nog mest att de drar upp jeansen på ett sådant där mycket obehagligt sätt.
Ja, många är slimebollar helt enkelt. Ibland kan man i och för sig se undantag. Igår på tv såg jag en sångare som bar kostym och såg precis ut som en sen åttiotalsyuppie i frisyren. Sådär fluffig fast på ett ganska schysst sätt ändå.
Men här på landsbygden vet jag inte var de har fått tag på sina lager med jeans som säljs överallt. De kan väl omöjligt vara nyproducerade?
De är solklara 70-talare i modellen. Utsvängda jeans, hög midja. Det som är bra är att här drar de oftast inte förtvivlat upp midjan, utan den sitter högt utan att de behöver bry sig. Så man slipper sidoeffekten av de jobbiga genitalierna som hamnat fel. Det är väldigt positivt och bidrar till att männen här ser klart mer avslappnade ut. Och därmed mer attraktiva såklart. Och dessutom är de omedvetna om mode vilket bara gör det hela mer toppen när de prickar in supertjusiga kombinationer! You make my day on the way to the office!
Det som upptar mycket av min tanketid på väg till jobbet varje morgon är hur denna modell har kunnat kombineras med en mycket hård stentvätt, oftast i svart. Det är mig ett mysterium, denna kombination av 70-tal och 80-tal. Om det är någon som vet så blir jag mycket mycket glad över ett inlägg som ger svar på detta. Det kanske är så att jag är mycket okunnig i dessa jeansfrågor? Det absolut bästa med männen här på landsbygden är dock – fanfar- deras snygga skjortor! Enfärgade eller rutiga. Enormt snygga rutkombinationer oftast. I&J kallade männen här för ”Very Dries Van Noten”. Jag håller med! Väldigt välsydda plagg med snyggt fall.
De kör dessutom med ovanliga och ofta lyckade kombinationer här. Och om det inte är lyckat så är det iallfall minnesvärt och komiskt. Jeans och jeansskjorta i kombination har aldrig sett så coolt ut, speciellt med turban som accessoar och en underbar mustasch.
Jag hade kunnat starta en u-landsversion av The Sartorialist och dessutom konkurrera ut honom lätt som en plätt! Haha, New Yorkmänniskor! Ni skulle se människorna här i Dammhögsstaden!
Hursomhelst. Det finns olika kategorier av mode att ta upp. Eftersom Indien är en smältdegel av folk, traditioner och religioner så finns ju många olika plagg med lång tradition. Som saris, turbaner och sånt. Men det är ett kapitel i sig. Så jag nöjer mig med att dela in det i vad man har på sig här på landsbygden i kontrast till hur det ser ut på tv.
Filmstjärnor och artister på tv har oftast otroligt dålig klädsmak. Inte bara är de många gånger muskelbyggda och tajta-linnenprydda medan de springer omkring och gör fåniga grejer för att deras favorittjej som håller på att skämmas ihjäl ska le åt upptågen och tycka de är hyvens killar. De har dessutom jeans från slutet av nittiotalet med ful tvätt och fula slitningar. Och toppar det ofta genom att stoppa in linnet i den ganska höga midjan. Midjan är inte jättehög egentligen, det är nog mest att de drar upp jeansen på ett sådant där mycket obehagligt sätt.
Ja, många är slimebollar helt enkelt. Ibland kan man i och för sig se undantag. Igår på tv såg jag en sångare som bar kostym och såg precis ut som en sen åttiotalsyuppie i frisyren. Sådär fluffig fast på ett ganska schysst sätt ändå.
Men här på landsbygden vet jag inte var de har fått tag på sina lager med jeans som säljs överallt. De kan väl omöjligt vara nyproducerade?
De är solklara 70-talare i modellen. Utsvängda jeans, hög midja. Det som är bra är att här drar de oftast inte förtvivlat upp midjan, utan den sitter högt utan att de behöver bry sig. Så man slipper sidoeffekten av de jobbiga genitalierna som hamnat fel. Det är väldigt positivt och bidrar till att männen här ser klart mer avslappnade ut. Och därmed mer attraktiva såklart. Och dessutom är de omedvetna om mode vilket bara gör det hela mer toppen när de prickar in supertjusiga kombinationer! You make my day on the way to the office!
Det som upptar mycket av min tanketid på väg till jobbet varje morgon är hur denna modell har kunnat kombineras med en mycket hård stentvätt, oftast i svart. Det är mig ett mysterium, denna kombination av 70-tal och 80-tal. Om det är någon som vet så blir jag mycket mycket glad över ett inlägg som ger svar på detta. Det kanske är så att jag är mycket okunnig i dessa jeansfrågor? Det absolut bästa med männen här på landsbygden är dock – fanfar- deras snygga skjortor! Enfärgade eller rutiga. Enormt snygga rutkombinationer oftast. I&J kallade männen här för ”Very Dries Van Noten”. Jag håller med! Väldigt välsydda plagg med snyggt fall.
De kör dessutom med ovanliga och ofta lyckade kombinationer här. Och om det inte är lyckat så är det iallfall minnesvärt och komiskt. Jeans och jeansskjorta i kombination har aldrig sett så coolt ut, speciellt med turban som accessoar och en underbar mustasch.
Jag hade kunnat starta en u-landsversion av The Sartorialist och dessutom konkurrera ut honom lätt som en plätt! Haha, New Yorkmänniskor! Ni skulle se människorna här i Dammhögsstaden!
Monday, April 9, 2007
Ökenvärme och människovärme
5 april. Ja. Idag har varit en jobbig dag. Jag tänkte inte på det först men jag fick en sprängande huvudvärk vid lunchtid och tryckte i mig en alvedon. Sedan satt jag i soffan en timme och läste en indisk novell. Fast ibland kunde jag inte stanna kvar i den andra personens berättelse utan svävade ut med tankarna till en egen fantasi. Jag slöt ögonen och låtsas att Anette sitter jämte mig. Jag tänker på att jag pratar med henne om dagens komiska händelser och hon skrattar och håller med. När jag går tillbaka till kontoret slås jag över hur svårt det är att andas. Värmen är värmare än jag någonsin känt innan. Det är definitivt över 45 grader. Det är bahut garmi, säger jag och pustar. Det betyder mycket varmt på hindi. Asse (ok, nya egensnickrade smeknamn!) i vävtrion tittar på mig och nickar allvarligt och suckar. Bahut bahut garmi!, återupprepar jag dramatiskt med gester och börjar sakta gå uppför trappan. Uppe på kontoret slår jag mig ner hos Daisy som håller på att äta upp sin mat. Hon bjuder mig på morotsstavar. De är helt varma och torkade. Hon säger att hon inte mår så bra heller, men att hon tänkte på att det var värmen först när jag sa innan lunch att jag hade huvudvärk. Hon säger att även indier tycker att det är påfrestande idag. Så plötsligt frågar hon mig om jag svettas. Jag tänker förvånat efter och kommer på att jag inte svettas en droppe! Jag är helt igenom torr. I & J har sagt till mig att vänta tills det kommer upp mot 45 grader, då kommer dina kläder vara helt blöta. Men jag är helt knastertorr. Det är en väldigt torr värme säger Daisy. Det är ovanligt.
Jag känner mig yr och jag tror jag ska svimma. Jag tar ett snabbt beslut att jag måste ringa chefen och be honom skicka en chaufför som kan köra mig tillbaka till huset. I väntan på bilen och chaufför som måste fixas fram så sätter jag mig i godown där det är lite mindre varmt. Jag börjar lipa när det slår mig att jag är så ensam här och att jag känner mig otrygg när jag tänker på om något skulle hända mig. Visst, människorna här skulle ta hand om mig, men det hjälper inte tryggheten som hade funnits om jag hade haft en till svenska eller i alla fall någon annan nationalitet i samma situation som mig här. Daisy, Nisse och Salle (hehe, ingen stor smeknamnsfantasi) kommer ner och väntar med mig. De säger att det är ovanligt varmt idag, och speciellt ovanligt varmt för denna årstid. Att det annars bara brukar vara sådana här varma dagar i maj och juni. Sedan kommer Babbe och frågar ifall jag vill ha nåt kallt att dricka. Jag nickar tacksamt. Han springer efter en coca cola och det känns skönt att dricka nåt annat än varmt vatten. Sedan kommer även gamlingen Asse och sätter sig ner med mig. De tittar på mig med sådan värme! Sedan säger Asse något som Daisy översätter till Maria, we are a family here. Då känner jag att de här människorna är så fina! Att det är komiskt att jag, en i-landskvinna med i-landsproblem och en alltför stor garderob, känner mer likhet och trygghet hos de allra fattigaste människorna på indiska landsbygden än hos den administrativa, högre utbildade personalen i huset! Jag utbrister Åh, Asse! Alla skrattar.
Chauffören kommer och när jag sätter mig och bilen börjar köra så ropar Salle högt att vi ska stanna. Jag undrar vad som nu händer, men i nästa ögonblick är han vid bilen och flinar och ger mig min flaska vatten som jag glömt. Alla skrattar igen.
Sedan åker vi tio meter då Shamme, min favoritchaufför, frågar mig om jag vill ha chai. Så vi stannar till och vi dricker en kopp chai. Sedan kör vi hem, jag går in till chefen och säger att jag måste få gå och vila i mitt rum de resterande två timmarna av min arbetstid. Så nu har jag sovit i två timmar. Innan jag somnade ringde jag min bror och bad han ringa mig två timmar senare. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar på värmen och jag ville inte somna in utan att någon kollar till mig. När han ringde upp mig nyss så peppade han mig i rätt riktning. Att om något händer mig kommer folk på jobbet att köra in mig till Varanasi, även om de bara pratar hindiJ
Och att jag måste tänka ännu mer på hur och när jag dricker. Att hela tiden fylla på med vatten. Jag tycker jag dricker mycket men när jag tänker efter drack jag nog inte så mycket i morse. Och i sådan här extrem värme måste jag nog tänka lite mer på det.
I brist på vatten fick jag värmeslag och värmekram. Det finns alltid två sidor av allting här i Indien.
Jag känner mig yr och jag tror jag ska svimma. Jag tar ett snabbt beslut att jag måste ringa chefen och be honom skicka en chaufför som kan köra mig tillbaka till huset. I väntan på bilen och chaufför som måste fixas fram så sätter jag mig i godown där det är lite mindre varmt. Jag börjar lipa när det slår mig att jag är så ensam här och att jag känner mig otrygg när jag tänker på om något skulle hända mig. Visst, människorna här skulle ta hand om mig, men det hjälper inte tryggheten som hade funnits om jag hade haft en till svenska eller i alla fall någon annan nationalitet i samma situation som mig här. Daisy, Nisse och Salle (hehe, ingen stor smeknamnsfantasi) kommer ner och väntar med mig. De säger att det är ovanligt varmt idag, och speciellt ovanligt varmt för denna årstid. Att det annars bara brukar vara sådana här varma dagar i maj och juni. Sedan kommer Babbe och frågar ifall jag vill ha nåt kallt att dricka. Jag nickar tacksamt. Han springer efter en coca cola och det känns skönt att dricka nåt annat än varmt vatten. Sedan kommer även gamlingen Asse och sätter sig ner med mig. De tittar på mig med sådan värme! Sedan säger Asse något som Daisy översätter till Maria, we are a family here. Då känner jag att de här människorna är så fina! Att det är komiskt att jag, en i-landskvinna med i-landsproblem och en alltför stor garderob, känner mer likhet och trygghet hos de allra fattigaste människorna på indiska landsbygden än hos den administrativa, högre utbildade personalen i huset! Jag utbrister Åh, Asse! Alla skrattar.
Chauffören kommer och när jag sätter mig och bilen börjar köra så ropar Salle högt att vi ska stanna. Jag undrar vad som nu händer, men i nästa ögonblick är han vid bilen och flinar och ger mig min flaska vatten som jag glömt. Alla skrattar igen.
Sedan åker vi tio meter då Shamme, min favoritchaufför, frågar mig om jag vill ha chai. Så vi stannar till och vi dricker en kopp chai. Sedan kör vi hem, jag går in till chefen och säger att jag måste få gå och vila i mitt rum de resterande två timmarna av min arbetstid. Så nu har jag sovit i två timmar. Innan jag somnade ringde jag min bror och bad han ringa mig två timmar senare. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar på värmen och jag ville inte somna in utan att någon kollar till mig. När han ringde upp mig nyss så peppade han mig i rätt riktning. Att om något händer mig kommer folk på jobbet att köra in mig till Varanasi, även om de bara pratar hindiJ
Och att jag måste tänka ännu mer på hur och när jag dricker. Att hela tiden fylla på med vatten. Jag tycker jag dricker mycket men när jag tänker efter drack jag nog inte så mycket i morse. Och i sådan här extrem värme måste jag nog tänka lite mer på det.
I brist på vatten fick jag värmeslag och värmekram. Det finns alltid två sidor av allting här i Indien.
Wednesday, April 4, 2007
Tidsmaskin
4 april. Ja, jag har ju alltid drömt om det. Att få åka fram i tiden i och för sig, men att åka bak i tiden är inte heller så dåligt. Det är verkligen inte konstigt att man befinner sig i ett tillstånd som inte går att beskriva. Allt här är ju som Sverige kanske på 1890-talet. Förutom att alla konstigt nog har mobil fastän de knappt har råd till mat. Traditioner, livssyn, boende och mat. Allt kan översättas till hur vi hade det runt förra sekelskiftet. Men ska man göra något så ska man göra det på riktigt. Goa är minst extremt, sedan kommer nog Mumbai, Delhi och andra städer. Varanasi är tydligen väldigt extremt för att vara en större stad. Det ser ut som om tiden stannat där. Och det har den med. Och i B…..ja, tiden har stannat och ibland tror man Gud har glömt bort staden. Staden är liksom sin eget lilla tidsvaccum.
Tid ja. Idag fyller min storasyster år! Hurra för dig!
En rolig sak är att när Ida och jag var hos vår skräddare i Varanasi så satt en man där som vi också pratade med (och drack chai med förstås). Så frågade jag efter ett tag om han visste någon som kan lära ut kathak (indisk, sjukt svår dans). Och det gjorde han! Så jag kanske ska få en personlig tränare i kathak! Herregud….Haha, jag kommer se så komisk ut! Jag undrar om han överhuvudtaget kommer kunna lära mig något. Men vetskapen om att jag kanske i alla fall ska få testa på denna dans gör mig så GLAD och det är nog sporren som behövs under veckorna här i dammhögen. Han ville att jag skulle lära mig spela tabla också. Men där kanske man ska dra gränsen över hur mycket komik indierna ska få se.
Jag hatar alla strömavbrotten här på kvällarna. Speciellt nu när jag är själv. Så fort det blir svart så skuttar jag upp i en fåtölj eller i sängen och kurar ihop mig. Men än så länge har jag bara massa ödlor som springer här och sen en äcklig myrkoloni i köket. När jag lagt upp kvällsmaten så blev det mörkt så jag satte mig i fönstret och tittade ner mot männen(för att undvika att myrkolonin skulle bestämma sig för att bosätta sig på mig). En man stod och tittade nyfiket upp på mig i mörkret. Jag satt i bara linne men vad fan gör man!?! AC:n är sönder, det är över 35 grader inne. Ursäkta jag bär alltid anständiga kläder på jobbet men nu är jag i mitt kök. Ursäkta att ni får se en hel naken arm och ett lite väl tajt linne men jag svettas ihjäl med kofta! Ursäkta ursäkta för att jag visar min nakna arm.
Själv får ni ju sätta er och gå på toa varsomhelst och jag ser många av era nakna bakdelar dagligen så jag hoppas ni har överseende med min nakna arm? Åh, tack tack!
Tid ja. Idag fyller min storasyster år! Hurra för dig!
En rolig sak är att när Ida och jag var hos vår skräddare i Varanasi så satt en man där som vi också pratade med (och drack chai med förstås). Så frågade jag efter ett tag om han visste någon som kan lära ut kathak (indisk, sjukt svår dans). Och det gjorde han! Så jag kanske ska få en personlig tränare i kathak! Herregud….Haha, jag kommer se så komisk ut! Jag undrar om han överhuvudtaget kommer kunna lära mig något. Men vetskapen om att jag kanske i alla fall ska få testa på denna dans gör mig så GLAD och det är nog sporren som behövs under veckorna här i dammhögen. Han ville att jag skulle lära mig spela tabla också. Men där kanske man ska dra gränsen över hur mycket komik indierna ska få se.
Jag hatar alla strömavbrotten här på kvällarna. Speciellt nu när jag är själv. Så fort det blir svart så skuttar jag upp i en fåtölj eller i sängen och kurar ihop mig. Men än så länge har jag bara massa ödlor som springer här och sen en äcklig myrkoloni i köket. När jag lagt upp kvällsmaten så blev det mörkt så jag satte mig i fönstret och tittade ner mot männen(för att undvika att myrkolonin skulle bestämma sig för att bosätta sig på mig). En man stod och tittade nyfiket upp på mig i mörkret. Jag satt i bara linne men vad fan gör man!?! AC:n är sönder, det är över 35 grader inne. Ursäkta jag bär alltid anständiga kläder på jobbet men nu är jag i mitt kök. Ursäkta att ni får se en hel naken arm och ett lite väl tajt linne men jag svettas ihjäl med kofta! Ursäkta ursäkta för att jag visar min nakna arm.
Själv får ni ju sätta er och gå på toa varsomhelst och jag ser många av era nakna bakdelar dagligen så jag hoppas ni har överseende med min nakna arm? Åh, tack tack!
Män män män! Män överallt!
3 april. Män män män! Män överallt! Alla dessa MÄN!
Åh gud, tur att jag har Daisy på jobbet i alla fall. Idag så skulle vi kolla av några mattor och det var kanske tio femton män samt jag och Daisy som stod och tittade. Alla pratade hindi och jag fattade noll. Svårt också att avgöra om mattan är okej när man inte är så insatt ännu i hur hård man ska vara i kvalitetskontrollen. Jag har ju fan ingen att fråga och vägleda mig nu i början. Det känns jättejobbigt att jag tvingas in i trial and error istället för att bara kunna fråga någon och sedan lära sig att bedöma efter hand. Men jag rådfrågar ju, men det blir ju inte de idealiska personerna alltid.
Jaja. Det känns alltid lika skönt att slinka ner till vävtrion i alla fall. En skön oas. A som är skämtsam och galen och M som jag blir så lugn av att sitta jämte. Han har så fin lugn röst och är en superduktig vävare. Igår pluggade jag på en del hindi som jag testade på dem idag. Det var roligt! Helt plötsligt började A att skriva upp våra namn och sedan så ville M att jag skulle prova att skriva också! Det var ju bara att kopiera det som de skrivit men de blev ändå imponerade haha. Roligt att kunna skriva mitt namn på devanagari (hindi skriftspråket)!
Mina två tuftare är lite yngre, kanske i 18-20-årsåldern. Jag har lärt mig deras namn nu. Det märktes att de blev glada av det. De är flitiga som bara den, när jag ger dem en garnfärg så är de tillbaka en sekund senare med garnet. Det känns bra, jag tror de verkligen är motiverade till att jag ska tycka att de gör ett bra jobb. Så jag tror att de respekterar mig på ett bra sätt, till exempel att de skulle lägga manken till om det blir mycket att göra senare och jag behöver få fram snabba prov. Det känns överlag som att det är väldigt bra för mig att jag lär mig lite hindi. De tycker det är väldigt roligt och är väldigt entusiastiska hihi. Jag hade nog inte ansträngt mig så mycket om det hade varit en till svensk/europée/ickeindier här till. Men nu känns det otroligt viktigt för mig att jag lär mig lite. Så att jag kommer med i gemenskapen och kan kommunicera lite i alla fall. Daisy är superbra eftersom hon översätter mycket, men det är en helt annan kick att kunna prata med arbetarna på egen hand.
Ikväll funkade inte ac:n i köket/tvrummet heller. Suck, det är jobbigt för man tappar matlusten när det är över 35 grader även på kvällen. Och påfrestande att jobba i över 40 graders värme. Det är sjukt egentligen, när jag kom in till mitt rum med ac:n på tyckte jag det var kallt fastän det var 28 grader! Så jag höjde till 29 grader….
Det är skönt nu att jag flyttat upp till mitt riktiga rum. Det är faktiskt mysigt. Men jag skulle byta bort det och sova på madrass med myror runt omkring på en sekund om jag bara hade haft Anette här. Idag var min första ensamma dag här i huset och det var fruktansvärt ensamt att äta frukost och middag själv. Fruktansvärt. Om hon hade varit här hade däremot allt här varit fantastiskt. För mycket här är fantastiskt.
Igår följde jag med Ida till flygplatsen för att vinka av henne. Min favoritchaffis S körde oss. På vägen hem stannade vi till vid vägen för att betala min sari som jag köpte förra veckan. Alla stirrade som vanligt. S frågade ifall jag ville ha chai, så jag gick ut och ställde mig bland hans vänner och drack chai med dem. Det märktes att S märkte att jag hade lipat för han var så fin mot mig och log och försökte nog få mig på bättre humör. Det är så fint när han ler eftersom han annars vill vara professionell och allvarlig. Men den där lilla stunden med hans vänner var bra för mig.
Åh gud, tur att jag har Daisy på jobbet i alla fall. Idag så skulle vi kolla av några mattor och det var kanske tio femton män samt jag och Daisy som stod och tittade. Alla pratade hindi och jag fattade noll. Svårt också att avgöra om mattan är okej när man inte är så insatt ännu i hur hård man ska vara i kvalitetskontrollen. Jag har ju fan ingen att fråga och vägleda mig nu i början. Det känns jättejobbigt att jag tvingas in i trial and error istället för att bara kunna fråga någon och sedan lära sig att bedöma efter hand. Men jag rådfrågar ju, men det blir ju inte de idealiska personerna alltid.
Jaja. Det känns alltid lika skönt att slinka ner till vävtrion i alla fall. En skön oas. A som är skämtsam och galen och M som jag blir så lugn av att sitta jämte. Han har så fin lugn röst och är en superduktig vävare. Igår pluggade jag på en del hindi som jag testade på dem idag. Det var roligt! Helt plötsligt började A att skriva upp våra namn och sedan så ville M att jag skulle prova att skriva också! Det var ju bara att kopiera det som de skrivit men de blev ändå imponerade haha. Roligt att kunna skriva mitt namn på devanagari (hindi skriftspråket)!
Mina två tuftare är lite yngre, kanske i 18-20-årsåldern. Jag har lärt mig deras namn nu. Det märktes att de blev glada av det. De är flitiga som bara den, när jag ger dem en garnfärg så är de tillbaka en sekund senare med garnet. Det känns bra, jag tror de verkligen är motiverade till att jag ska tycka att de gör ett bra jobb. Så jag tror att de respekterar mig på ett bra sätt, till exempel att de skulle lägga manken till om det blir mycket att göra senare och jag behöver få fram snabba prov. Det känns överlag som att det är väldigt bra för mig att jag lär mig lite hindi. De tycker det är väldigt roligt och är väldigt entusiastiska hihi. Jag hade nog inte ansträngt mig så mycket om det hade varit en till svensk/europée/ickeindier här till. Men nu känns det otroligt viktigt för mig att jag lär mig lite. Så att jag kommer med i gemenskapen och kan kommunicera lite i alla fall. Daisy är superbra eftersom hon översätter mycket, men det är en helt annan kick att kunna prata med arbetarna på egen hand.
Ikväll funkade inte ac:n i köket/tvrummet heller. Suck, det är jobbigt för man tappar matlusten när det är över 35 grader även på kvällen. Och påfrestande att jobba i över 40 graders värme. Det är sjukt egentligen, när jag kom in till mitt rum med ac:n på tyckte jag det var kallt fastän det var 28 grader! Så jag höjde till 29 grader….
Det är skönt nu att jag flyttat upp till mitt riktiga rum. Det är faktiskt mysigt. Men jag skulle byta bort det och sova på madrass med myror runt omkring på en sekund om jag bara hade haft Anette här. Idag var min första ensamma dag här i huset och det var fruktansvärt ensamt att äta frukost och middag själv. Fruktansvärt. Om hon hade varit här hade däremot allt här varit fantastiskt. För mycket här är fantastiskt.
Igår följde jag med Ida till flygplatsen för att vinka av henne. Min favoritchaffis S körde oss. På vägen hem stannade vi till vid vägen för att betala min sari som jag köpte förra veckan. Alla stirrade som vanligt. S frågade ifall jag ville ha chai, så jag gick ut och ställde mig bland hans vänner och drack chai med dem. Det märktes att S märkte att jag hade lipat för han var så fin mot mig och log och försökte nog få mig på bättre humör. Det är så fint när han ler eftersom han annars vill vara professionell och allvarlig. Men den där lilla stunden med hans vänner var bra för mig.
Saturday, March 24, 2007
Långbens födelsedag
22 mars. Ikväll har vi tittat på de första avsnitten av säsong 1 på Sex and the city. I sa att vi borde stanna uppe hela natten och titta. Då föreslog J att vi imorgon till chauffören kan skylla på att vi faktiskt åt paneer ikväll och blev sjuka allihop haha. Det var mysigt. Sedan hjälpte de mig städa av en liten byrå som ställdes in i gästrummet där jag bor. Imorgon ska jag få en garderob också så jag kan hänga in kläderna.
Idag på jobbet fyllde Långben (modedesignern) 27 år, så vi fick gott godis med kardemumma. Det är himla tur han finns, han är rolig och har ju bott och pluggat i större städer så han känns lite mer västerländsk jämfört med de andra härifrån.
Det är massor att lära, jag samlade på mig garner i de olika materialen som finns. Sedan tog Långben upp mig till ”vinden” där ytterligare garner finns. Längst bort i rummet fanns filt som jag skulle ha prov på i olika färger så vi klättrade på garnhögarna!
Innan vi skulle hem så gick I och jag och satte oss med tre av de gamla männen och Bab. Bab är tydligen lite av en poet och sitter med sin engelska ordbok om kvällarna för att förbättra sin engelska. Så söt! Bab tittade på mina fötter och de började diskutera hur jag skulle göra för att lindra mina myggbett. Så sött! De är verkligen så mysiga!
Idag på jobbet fyllde Långben (modedesignern) 27 år, så vi fick gott godis med kardemumma. Det är himla tur han finns, han är rolig och har ju bott och pluggat i större städer så han känns lite mer västerländsk jämfört med de andra härifrån.
Det är massor att lära, jag samlade på mig garner i de olika materialen som finns. Sedan tog Långben upp mig till ”vinden” där ytterligare garner finns. Längst bort i rummet fanns filt som jag skulle ha prov på i olika färger så vi klättrade på garnhögarna!
Innan vi skulle hem så gick I och jag och satte oss med tre av de gamla männen och Bab. Bab är tydligen lite av en poet och sitter med sin engelska ordbok om kvällarna för att förbättra sin engelska. Så söt! Bab tittade på mina fötter och de började diskutera hur jag skulle göra för att lindra mina myggbett. Så sött! De är verkligen så mysiga!
Klumpfot och betelmun
21 mars. Andra dagen på jobbet var blandad. Jag fick lite panik vid middagen, det känns i magen att jag vet att I&J kommer åka och jag kommer vara ensam kvar. Det är en extrem situation här, något jag aldrig kunde föreställa mig innan hur mycket jag än försökte.
Men sedan kommer nästa känsla som är helt fantastiskt när man bara ritar upp några former på en väv och någon timme senare har man ett tuftat prov. Att botanisera i höskulle av garn….
Jag har lärt mig väldigt mycket idag. Jag blev förfärad när den gamle mannen log mot mig med en knallröd mun. Jag trodde det var blod! Men J sa att det är ju betel….:-)
Det kändes också gemytligt när en av de äldsta skakade min hand av glädje när jag räknade till fem på hindi! Det är helt bisarrt att jag arbetar på en arbetsplats med typ 40 indiska män, där deras egna fruar aldrig syns på gatorna liksom…
Konstigt att stämningen mot mig ändå är som den är. Jag känner att det är oerhört viktigt för mig att smälta in. Det ska bli skönt att snart få klä sig i indiska traditionella kläder och att lära mig lite hindi.
När vi åkte hem i bilen så var det speciellt vid ett tillfälle som vi kände oss som filmstjärnor ungefär. En bisarr känsla, dels för att vi inte är det såklart och också för att vi satt svettiga och smutsiga i en skumpig gammal bil utan bilbälten!
En jobbig sak idag var att mina fötter svällde upp så att jag knappt kunde ha på mig skorna. De var helt blå förutom på myggbetten där huden runtomkring det röda såg normalt ut. Jag fick lite panik och tänkte att jag hade fått en allergisk reaktion. Men när vi kom hem tog jag en kall dusch, antibite och låg uppochner en stund samt tog på mig ett par lösa linnebyxor. Jag fick dessutom ett par sköna skor av J. Så himla snällt!
Ikväll åt vi jättegod mat, jag blev så glad för jag hade lite aptit idag, så jag passade på att äta ordentligt idag. Annars kommer jag nog tyna bort här. Sedan såg vi första avsnittet av Big Love!
Men sedan kommer nästa känsla som är helt fantastiskt när man bara ritar upp några former på en väv och någon timme senare har man ett tuftat prov. Att botanisera i höskulle av garn….
Jag har lärt mig väldigt mycket idag. Jag blev förfärad när den gamle mannen log mot mig med en knallröd mun. Jag trodde det var blod! Men J sa att det är ju betel….:-)
Det kändes också gemytligt när en av de äldsta skakade min hand av glädje när jag räknade till fem på hindi! Det är helt bisarrt att jag arbetar på en arbetsplats med typ 40 indiska män, där deras egna fruar aldrig syns på gatorna liksom…
Konstigt att stämningen mot mig ändå är som den är. Jag känner att det är oerhört viktigt för mig att smälta in. Det ska bli skönt att snart få klä sig i indiska traditionella kläder och att lära mig lite hindi.
När vi åkte hem i bilen så var det speciellt vid ett tillfälle som vi kände oss som filmstjärnor ungefär. En bisarr känsla, dels för att vi inte är det såklart och också för att vi satt svettiga och smutsiga i en skumpig gammal bil utan bilbälten!
En jobbig sak idag var att mina fötter svällde upp så att jag knappt kunde ha på mig skorna. De var helt blå förutom på myggbetten där huden runtomkring det röda såg normalt ut. Jag fick lite panik och tänkte att jag hade fått en allergisk reaktion. Men när vi kom hem tog jag en kall dusch, antibite och låg uppochner en stund samt tog på mig ett par lösa linnebyxor. Jag fick dessutom ett par sköna skor av J. Så himla snällt!
Ikväll åt vi jättegod mat, jag blev så glad för jag hade lite aptit idag, så jag passade på att äta ordentligt idag. Annars kommer jag nog tyna bort här. Sedan såg vi första avsnittet av Big Love!
Att vakna före bönesång och somna efter rap och cocacola
20 mars. Nu ska jag göra mig iordning för chaffisen kommer snart och hämtar mig. Jag ska till huset och äta frukost med I&J och så ska jag ju flytta in i deras gästrum idag.
Jag vaknade kl tre inatt och kunde inte somna om. Jag låg och tänkte tills fem då det började ljusna tror jag. Då tystnade ac:n vilket var skönt. Jag trodde nämligen att ac:n visserligen var på, men att det även regnade ute! Men helt plötsligt tystnade ac:n och allt blev tyst. Sedan började en man sjunga utanför och det var på något sätt helt underbart. Det märks att man är ute på landet. Inga ljud, och när man väl hör dem så går de att urskilja utan att det blir ett sorl. Fantastiskt.
Jag öppnade kylen och tog ut en iskall mangojuice. Det var så gott. Sedan blev jag nyfiken på hur det såg ut utanför då det ju var mörkt när jag anlände till hotellet igår. Jag kikade ut genom gardinen och där var en gård med några människor som ordnade med morgonbestyren. Någon diskade, någon var vid korna. En liten flicka i kanske 10-12 årsåldern satt lite längre bort och vilade. Jag tror hon fick syn på mig. Jag kikade bara fram med huvudet litegrann. Hon tyckte nog med det var spännande.
Jag kunde inte sluta kika, så jag stod där kanske en halvtimme och kröp sedan upp i sängen igen.
Senare:
Nu har vi kommit hem från jobbet och kl är kvart i sju. Idag har jag fått åka till jobbet och träffa D&V på designkontoret samt alla provvävarna. V, eller Långben, är modedesigner i botten och D är designkoordinator. Det ligger mitt i stan, så ett stort nöje är att åka dit om morgnarna och titta på folk.. Jag var nästan lite nervös för alla som jobbar här har tydligen pratat så länge om den nya designern som ska komma! Men det gick bra och det som som sagt förvånade mig och gjorde mig glad var att det kändes tryggt. Det är ju ändå en väldigt viktig grej om jag ska klara av att bo och jobba här som enda ickeindier. Men det kändes bra och det var en bra stämning.
Senare kl 23.20
Nu har vi haft en mysig kväll, I&J& jag! Vi åt och pratade och tittade lite på indisk tv och roliga reklamer. Bl a en från coca cola där en efter en på ett tåg började rapa och i mitten gick en cocacola-försäljaren. I slutet började han med rapa och tog sig generat för munnen men började sedan skratta. Och sen började alla andra en efter en att skratta och titta på varandra lite överspelat och hjärtligt. Alla rapande människor skrattade i samförstånd, det var ju tokigt det här!
Underbart rolig reklam!
Nu sover jag i gästrummet. Är osäker på om vakterna kan se in. Jag hör dem prata. Det är något obehagligt, jag vet ju inte vilka de är! Nu ska jag lägga mig så jag kan gå upp lite tidigare än I&J imorgon och bara ha tid för mig själv att titta ut på allt som händer här om mornarna. Det är ju så spännande!
Jag vaknade kl tre inatt och kunde inte somna om. Jag låg och tänkte tills fem då det började ljusna tror jag. Då tystnade ac:n vilket var skönt. Jag trodde nämligen att ac:n visserligen var på, men att det även regnade ute! Men helt plötsligt tystnade ac:n och allt blev tyst. Sedan började en man sjunga utanför och det var på något sätt helt underbart. Det märks att man är ute på landet. Inga ljud, och när man väl hör dem så går de att urskilja utan att det blir ett sorl. Fantastiskt.
Jag öppnade kylen och tog ut en iskall mangojuice. Det var så gott. Sedan blev jag nyfiken på hur det såg ut utanför då det ju var mörkt när jag anlände till hotellet igår. Jag kikade ut genom gardinen och där var en gård med några människor som ordnade med morgonbestyren. Någon diskade, någon var vid korna. En liten flicka i kanske 10-12 årsåldern satt lite längre bort och vilade. Jag tror hon fick syn på mig. Jag kikade bara fram med huvudet litegrann. Hon tyckte nog med det var spännande.
Jag kunde inte sluta kika, så jag stod där kanske en halvtimme och kröp sedan upp i sängen igen.
Senare:
Nu har vi kommit hem från jobbet och kl är kvart i sju. Idag har jag fått åka till jobbet och träffa D&V på designkontoret samt alla provvävarna. V, eller Långben, är modedesigner i botten och D är designkoordinator. Det ligger mitt i stan, så ett stort nöje är att åka dit om morgnarna och titta på folk.. Jag var nästan lite nervös för alla som jobbar här har tydligen pratat så länge om den nya designern som ska komma! Men det gick bra och det som som sagt förvånade mig och gjorde mig glad var att det kändes tryggt. Det är ju ändå en väldigt viktig grej om jag ska klara av att bo och jobba här som enda ickeindier. Men det kändes bra och det var en bra stämning.
Senare kl 23.20
Nu har vi haft en mysig kväll, I&J& jag! Vi åt och pratade och tittade lite på indisk tv och roliga reklamer. Bl a en från coca cola där en efter en på ett tåg började rapa och i mitten gick en cocacola-försäljaren. I slutet började han med rapa och tog sig generat för munnen men började sedan skratta. Och sen började alla andra en efter en att skratta och titta på varandra lite överspelat och hjärtligt. Alla rapande människor skrattade i samförstånd, det var ju tokigt det här!
Underbart rolig reklam!
Nu sover jag i gästrummet. Är osäker på om vakterna kan se in. Jag hör dem prata. Det är något obehagligt, jag vet ju inte vilka de är! Nu ska jag lägga mig så jag kan gå upp lite tidigare än I&J imorgon och bara ha tid för mig själv att titta ut på allt som händer här om mornarna. Det är ju så spännande!
Ankomsten till ett gigantiskt fotografi
19 mars 2007. Min ankomst till Indien var fantastisk!
När jag kom till flygplatsen var jag så trött så det enda jag kunde och ville tänka på var sängen och att få sova. Men det var så skönt att se I&J, de kom och hämtade mig på flygplatsen med chauffören. Det var den första varma dagen sa dem! Och det var det, 32 grader varmt. Jag kom till Varanasis flygplats och var jättetörstig men de tog varken dollars eller visa så jag satt där och väntade på planet och det enda jag kunde tänka på var vatten. Men man fick det på planet i alla fall.
I alla fall. Sedan när vi var på väg till B så körde vi på landsvägen med små hus längsmed.
Det var helt fantastiskt! I ropade till och pekade på en påfågel! Och då pekade chauffören på andra sidan vägen där en annan påfågel stod med hela skruden nerfälld! Så vackert!! Han stod och imponerade på fyra damer. Chauffören frågade om vi ville ta kort, men I&J ville inte bege sig ut på fältet. Ormarna ni vet….
Så körde vi lite och chauffören stannade och hälsade på nån kompis. Vi körde igen och han berättade att kompisen vävde benaressilk. Då frågade I&J om vi inte kunde vända och gå och titta. Mannen sa att det kan vi göra så vi åkte tillbaka. Det är inte ofta de ser västerlänningar, det märktes på barnen. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt aldrig kommit in västerlänningar till hans väveri. En flicka jag log mot såg rädd ut! Men alla var nyfikna och vi gick in i huset som såg ut som ett gammalt vävmuseum. Det är konstigt att stiga in i ett sådant hus med jordgolv och allt när det är första gången. Men det var mysigt. Det var ju säkert inte så rent, men det kändes inte så farligt och jag hade nog tänkt mig att det skulle lukta mer. Jag var även lite rädd för att man kanske skulle få se barn arbeta när man kom till ett sådant här ställe oannonserad. Men det är kanske fördelen med små väverier ägda av de själva, för det var bara män som satt därinne och vävde. Vävstolarna var nergräva i marken och var väldigt primitiva. Men vilka vävar! Vilken varp! Det fanns kanske åtta vävstolar därinne med vackra varpar i starka färger. Men ljudnivån var väldigt hög. J sa att de säkert får tinnitus. Och det kan nog stämma. Det är så sorgligt och fantastiskt på samma gång.
Sedan ställde de fram tre plaststolar och kom med chai till oss. Så vi satt och drack där med två av männen och chauffören. Alla andra stod bredvid, kanske 20 barn och unga män och mamman i huset. De visade oss så vackra tyger! Vi köpte varsin sari som var på 6 meter vardera. När vi frågade efter priset kände jag att jag bara ville gråta. 140 kr skulle de ha för en sari. 6 meter handvävt tunt silke, sådant jobb och sådan tid… Jag lånade pengar av I som sa till dem att de skulle behålla växeln men han lämnade tillbaka den ändå. Det som ändå kändes bra var att köpa direkt hos dem, annars är det ju de många mellanhänderna som tar pengarna. I&J sa att många i vävarnas familjer i detta området har börjat svälta för de klarar inte av att ge mat till sina barn för de pengarna de får för sitt arbete. Det värkte i hjärtat. De var så mysiga. Vi hälsade på mamman som stolt berättade med fingrarna att hon har sju söner. Jag vill komma tillbaka dit igen och köpa tyg.
Sedan kom vi såsmåningom till huset. Det var större och finare än vad jag hade trott!
Fullt liv och rörelse och de har vakter där på kvällen också så det är tydligen bara att gå ner om man har någon fråga. Om nåt skulle hända med elektricitet, djur eller nåt!
Vi hade trevligt, hälsade på chefen och åt sedan mat tillsammans, pratade och drack chai.
Taket de har pratat om var inte den lilla plats jag tänkt mig utan som en stor terrass! Där tror jag att jag kanske ska göra pilates/yoga om mornarna.
Sedan vid halv nio blev jag ensam skjutsad till hotellet här i B. Huset ligger precis innan B, så det var spännande att få åka bil genom den lilla staden. Det var så annorlunda! Det var liv och rörelse, folk umgicks och åt mat. Det kändes så spännande!
När jag kom till flygplatsen var jag så trött så det enda jag kunde och ville tänka på var sängen och att få sova. Men det var så skönt att se I&J, de kom och hämtade mig på flygplatsen med chauffören. Det var den första varma dagen sa dem! Och det var det, 32 grader varmt. Jag kom till Varanasis flygplats och var jättetörstig men de tog varken dollars eller visa så jag satt där och väntade på planet och det enda jag kunde tänka på var vatten. Men man fick det på planet i alla fall.
I alla fall. Sedan när vi var på väg till B så körde vi på landsvägen med små hus längsmed.
Det var helt fantastiskt! I ropade till och pekade på en påfågel! Och då pekade chauffören på andra sidan vägen där en annan påfågel stod med hela skruden nerfälld! Så vackert!! Han stod och imponerade på fyra damer. Chauffören frågade om vi ville ta kort, men I&J ville inte bege sig ut på fältet. Ormarna ni vet….
Så körde vi lite och chauffören stannade och hälsade på nån kompis. Vi körde igen och han berättade att kompisen vävde benaressilk. Då frågade I&J om vi inte kunde vända och gå och titta. Mannen sa att det kan vi göra så vi åkte tillbaka. Det är inte ofta de ser västerlänningar, det märktes på barnen. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt aldrig kommit in västerlänningar till hans väveri. En flicka jag log mot såg rädd ut! Men alla var nyfikna och vi gick in i huset som såg ut som ett gammalt vävmuseum. Det är konstigt att stiga in i ett sådant hus med jordgolv och allt när det är första gången. Men det var mysigt. Det var ju säkert inte så rent, men det kändes inte så farligt och jag hade nog tänkt mig att det skulle lukta mer. Jag var även lite rädd för att man kanske skulle få se barn arbeta när man kom till ett sådant här ställe oannonserad. Men det är kanske fördelen med små väverier ägda av de själva, för det var bara män som satt därinne och vävde. Vävstolarna var nergräva i marken och var väldigt primitiva. Men vilka vävar! Vilken varp! Det fanns kanske åtta vävstolar därinne med vackra varpar i starka färger. Men ljudnivån var väldigt hög. J sa att de säkert får tinnitus. Och det kan nog stämma. Det är så sorgligt och fantastiskt på samma gång.
Sedan ställde de fram tre plaststolar och kom med chai till oss. Så vi satt och drack där med två av männen och chauffören. Alla andra stod bredvid, kanske 20 barn och unga män och mamman i huset. De visade oss så vackra tyger! Vi köpte varsin sari som var på 6 meter vardera. När vi frågade efter priset kände jag att jag bara ville gråta. 140 kr skulle de ha för en sari. 6 meter handvävt tunt silke, sådant jobb och sådan tid… Jag lånade pengar av I som sa till dem att de skulle behålla växeln men han lämnade tillbaka den ändå. Det som ändå kändes bra var att köpa direkt hos dem, annars är det ju de många mellanhänderna som tar pengarna. I&J sa att många i vävarnas familjer i detta området har börjat svälta för de klarar inte av att ge mat till sina barn för de pengarna de får för sitt arbete. Det värkte i hjärtat. De var så mysiga. Vi hälsade på mamman som stolt berättade med fingrarna att hon har sju söner. Jag vill komma tillbaka dit igen och köpa tyg.
Sedan kom vi såsmåningom till huset. Det var större och finare än vad jag hade trott!
Fullt liv och rörelse och de har vakter där på kvällen också så det är tydligen bara att gå ner om man har någon fråga. Om nåt skulle hända med elektricitet, djur eller nåt!
Vi hade trevligt, hälsade på chefen och åt sedan mat tillsammans, pratade och drack chai.
Taket de har pratat om var inte den lilla plats jag tänkt mig utan som en stor terrass! Där tror jag att jag kanske ska göra pilates/yoga om mornarna.
Sedan vid halv nio blev jag ensam skjutsad till hotellet här i B. Huset ligger precis innan B, så det var spännande att få åka bil genom den lilla staden. Det var så annorlunda! Det var liv och rörelse, folk umgicks och åt mat. Det kändes så spännande!
Saturday, March 17, 2007
Min natt med Justin
I natt drömde jag en mardröm. Den handlade om att jag dansade med Justin Timberlake ochh allt var roligt och helt underbart men plötsligt formade han sina händer till klor och skrek WAA! åt mig. Jag kommer bara ihåg att jag vaknade helt darrig och rädd. Han såg mycket obehaglig ut och jag hade svårt att somna om.
Imorgon är det dags.
Imorgon är det dags.
Thursday, March 15, 2007
Jobbig och lång avslappningsövning
Åh, jag vaknade upp med en sådan reseångest idag.
Någon sa till mig att det kanske bara är bra, att jag kör slut på kroppens nervositet tills det är dags. Att det är bättre att det kommer nu så att man är helt slut och avslappnad på planet. Jag tror faktiskt att jag håller med i den teorin. Men himlans jobbig teori ändå.
Någon sa till mig att det kanske bara är bra, att jag kör slut på kroppens nervositet tills det är dags. Att det är bättre att det kommer nu så att man är helt slut och avslappnad på planet. Jag tror faktiskt att jag håller med i den teorin. Men himlans jobbig teori ändå.
Tuesday, March 13, 2007
Fem, fyra, tre, två, ett...hjälp!
Hej och välkommen till min blogg som kommer att utspela sig i Indien. Efter låång väntan är det nu endast fem dagar kvar till avfärd, tills jag ska upp i ett flygplan....hjälp!
Subscribe to:
Posts (Atom)