Män män män! Män överallt!

3 april. Män män män! Män överallt! Alla dessa MÄN!
Åh gud, tur att jag har Daisy på jobbet i alla fall. Idag så skulle vi kolla av några mattor och det var kanske tio femton män samt jag och Daisy som stod och tittade. Alla pratade hindi och jag fattade noll. Svårt också att avgöra om mattan är okej när man inte är så insatt ännu i hur hård man ska vara i kvalitetskontrollen. Jag har ju fan ingen att fråga och vägleda mig nu i början. Det känns jättejobbigt att jag tvingas in i trial and error istället för att bara kunna fråga någon och sedan lära sig att bedöma efter hand. Men jag rådfrågar ju, men det blir ju inte de idealiska personerna alltid.
Jaja. Det känns alltid lika skönt att slinka ner till vävtrion i alla fall. En skön oas. A som är skämtsam och galen och M som jag blir så lugn av att sitta jämte. Han har så fin lugn röst och är en superduktig vävare. Igår pluggade jag på en del hindi som jag testade på dem idag. Det var roligt! Helt plötsligt började A att skriva upp våra namn och sedan så ville M att jag skulle prova att skriva också! Det var ju bara att kopiera det som de skrivit men de blev ändå imponerade haha. Roligt att kunna skriva mitt namn på devanagari (hindi skriftspråket)!

Mina två tuftare är lite yngre, kanske i 18-20-årsåldern. Jag har lärt mig deras namn nu. Det märktes att de blev glada av det. De är flitiga som bara den, när jag ger dem en garnfärg så är de tillbaka en sekund senare med garnet. Det känns bra, jag tror de verkligen är motiverade till att jag ska tycka att de gör ett bra jobb. Så jag tror att de respekterar mig på ett bra sätt, till exempel att de skulle lägga manken till om det blir mycket att göra senare och jag behöver få fram snabba prov. Det känns överlag som att det är väldigt bra för mig att jag lär mig lite hindi. De tycker det är väldigt roligt och är väldigt entusiastiska hihi. Jag hade nog inte ansträngt mig så mycket om det hade varit en till svensk/europée/ickeindier här till. Men nu känns det otroligt viktigt för mig att jag lär mig lite. Så att jag kommer med i gemenskapen och kan kommunicera lite i alla fall. Daisy är superbra eftersom hon översätter mycket, men det är en helt annan kick att kunna prata med arbetarna på egen hand.

Ikväll funkade inte ac:n i köket/tvrummet heller. Suck, det är jobbigt för man tappar matlusten när det är över 35 grader även på kvällen. Och påfrestande att jobba i över 40 graders värme. Det är sjukt egentligen, när jag kom in till mitt rum med ac:n på tyckte jag det var kallt fastän det var 28 grader! Så jag höjde till 29 grader….
Det är skönt nu att jag flyttat upp till mitt riktiga rum. Det är faktiskt mysigt. Men jag skulle byta bort det och sova på madrass med myror runt omkring på en sekund om jag bara hade haft Anette här. Idag var min första ensamma dag här i huset och det var fruktansvärt ensamt att äta frukost och middag själv. Fruktansvärt. Om hon hade varit här hade däremot allt här varit fantastiskt. För mycket här är fantastiskt.
Igår följde jag med Ida till flygplatsen för att vinka av henne. Min favoritchaffis S körde oss. På vägen hem stannade vi till vid vägen för att betala min sari som jag köpte förra veckan. Alla stirrade som vanligt. S frågade ifall jag ville ha chai, så jag gick ut och ställde mig bland hans vänner och drack chai med dem. Det märktes att S märkte att jag hade lipat för han var så fin mot mig och log och försökte nog få mig på bättre humör. Det är så fint när han ler eftersom han annars vill vara professionell och allvarlig. Men den där lilla stunden med hans vänner var bra för mig.