19 april. Idag var en fin dag. Alla männen fick hälsa på I:s pojkvän. Och en kille i 15-årsåldern hade kommit fram till honom på gatan och sagt:
- You are a very handsome boy!
Det dumma var att jag mådde illa hela dagen igår, antagligen på grund av värmen. Det var 45 grader. Jag kunde knappt äta något alls och det gjorde mig svag. Sedan efter jobbet skulle vi dessutom hälsa på Babbe och hans fru som förlorade barnet. Vi kom dit vid halv åtta. Det är så spännande att få komma hem till en fattig familj på landsbygden och se hur de har det. Vi satte oss och tittade på bröllopskort, och I gav en fin burk med snäckor från Goa till Babbes fru. Sedan kom de in med snacks och cocacola och sedan hade de köpt en så fin tårta med fruns namn på! Det kändes så dumt att tacka nej till tårtan, men vi hade garanterat blivit sjuka då det var en gräddtårta som stått ute i 45 graders värme i minst fem timmar….
Sedan kom det obligatoriska strömavbrottet så vi satt med ett ljus i mörkret. I skojade att vi var tre vita spöken och ropade bu. Hihi. Alla skrattade. Men vi såg rätt läskiga och vita ut där vi satt med deras mobiltelefoner som lyste upp våra vita ansikten.
Saturday, April 21, 2007
His mobile is his heart, my laptop is my heart
18 april. Nu har I&J kommit ut hit till Dammhögstaden igen. De ska stanna tills på fredag och jag får sällskap i huset!!!!!!!!!!!! Nu har J även träffat Tosse. Han log med hela kroppen när han fick se J.
- Åh! Har du hört om mig? Har du hört att jag har magiska fingrar?
Och så hade han kramat om J flera gånger!
Sedan när vi var i köket så var han också oerhört komisk. Jag kunde knappt hålla mig för skratt!
- Oh no, Shadde is evil! You know, I forgot my mobile in his office and then he locked the door! You know, I can loose my purse and everything, but my mobile is my heart.
Säger han och håller med känsla om sitt hjärta. Vi kan inte hålla oss för skratt men håller det på en bra nivå. Idag när han skulle installera antivirusprogram på min dator så höll han i cd:n och sedan när han trodde att ingen såg så började han spegla sig i den och hålla på med sitt hår. Jag började skratta och han såg generad ut när han såg att jag hade sett. Det är så ovanligt för männen här är inte fåfänga.
You know, I like to enjoy life. Life is too short.
- I agree with you, Tosse.
- That’s why I like to laugh and to tell jokes and just enjoy. All people should be nice to each other.
Men han är ju så fin ibland med ju! En fin, naiv 10-åring som är lika gammal som jag är.
Igår var det 45 grader i Varanasi och ca 46-47 grader här. Inte så konstigt att man blir helt slut. Jag föll ihop i sängen igår kväll och somnade utan att ha gjort någonting. Bara åt lite kvällsmat. Jag hatar att vara grå och dammig och när svetten rinner och man får ont i huvudet och inte har någon ork. J sa att det hade varit 34 grader redan kl 5 när vi åkte ut med båten på måndagsmorgonen. Då hade J jeans och I och jag hade sjalar runt oss för vi tyckte det var så kallt! Vi skrattade och kunde knappt tro det var sant när vi fick reda på det! Hur i kalsingen kan man tycka 34 grader är kallt liksom!
- Åh! Har du hört om mig? Har du hört att jag har magiska fingrar?
Och så hade han kramat om J flera gånger!
Sedan när vi var i köket så var han också oerhört komisk. Jag kunde knappt hålla mig för skratt!
- Oh no, Shadde is evil! You know, I forgot my mobile in his office and then he locked the door! You know, I can loose my purse and everything, but my mobile is my heart.
Säger han och håller med känsla om sitt hjärta. Vi kan inte hålla oss för skratt men håller det på en bra nivå. Idag när han skulle installera antivirusprogram på min dator så höll han i cd:n och sedan när han trodde att ingen såg så började han spegla sig i den och hålla på med sitt hår. Jag började skratta och han såg generad ut när han såg att jag hade sett. Det är så ovanligt för männen här är inte fåfänga.
You know, I like to enjoy life. Life is too short.
- I agree with you, Tosse.
- That’s why I like to laugh and to tell jokes and just enjoy. All people should be nice to each other.
Men han är ju så fin ibland med ju! En fin, naiv 10-åring som är lika gammal som jag är.
Igår var det 45 grader i Varanasi och ca 46-47 grader här. Inte så konstigt att man blir helt slut. Jag föll ihop i sängen igår kväll och somnade utan att ha gjort någonting. Bara åt lite kvällsmat. Jag hatar att vara grå och dammig och när svetten rinner och man får ont i huvudet och inte har någon ork. J sa att det hade varit 34 grader redan kl 5 när vi åkte ut med båten på måndagsmorgonen. Då hade J jeans och I och jag hade sjalar runt oss för vi tyckte det var så kallt! Vi skrattade och kunde knappt tro det var sant när vi fick reda på det! Hur i kalsingen kan man tycka 34 grader är kallt liksom!
Dammhögsstaden-paus
16 april. Jag var riktigt radd for forsta gangen ikvall. Jag hade precis sagt hejda till I&J (J är denna gången I:s pojkvän och inte den J som jag brukar mena, bara så att det inte uppstår missuppfattningar om I&J som ett lesbiskt par!) i Varanasi när jag satte mig ensam i bilen med chauffören som skulle köra ut mig hem till landsbygden. Vi körde en bit och jag kände mig ensam eftersom jag nyss spenderat två hela dagar med I&J, och för att vi haft så roligt. Så kommer vi till en stor människosamling och vägavspärrning och polis. Männen verkar arga och skriker åt varandra. Plötsligt slår någon till vår bil därbak. Jag blir rädd. Männen är aggressiva.
- E, is this political?
- Yes, because of the election.
- Not religious fight?
- No, political.
- Dangerous?
- Dangerous.
- So we have to turn?
- Yes, we have to. Dangerous.
Så färden hem blir två timmar istället för en timme. För första gången kör vi på en större landsväg och sedan blir det till och med tvåfiligt med streck på vägen. Efter någon timme måste vi vika av och hamnar på en liten väg där inga hus finns vid vägkanten, bara fält och träd. Klockan är över 20.00 och det är kolsvart. Jag tänker på att jag bara vill hem till Sverige. Jag mår dessutom illa och att köra på de dåliga vägarna går att jämföra med besök på Liseberg.
Annars har gårdagen och idag varit fantastiska. I&J kom ut till mitt jobb igår och sedan åkte vi gemensamt till Varanasi och vårt hotell. Det var så oerhört lyxigt på ett nedtonat och mysigt sätt. Mörka möbler och tyger uppsydda i taket på ett elegant och stilfullt sätt.
Klockan fem på morgonen kom vi till Ratans (vår skräddare) vän som skulle ro oss på en två timmar lång Gangestur. Solen hade fortfarande inte gått upp när vi satte oss i ekan. Ett fridfullt trummande hördes. Allt kändes heligt och fridfullt. Det var inga turister som åkte från den ghaten vi befann oss, så det bidrog också till stillheten.
Medan vi åkte förbi människorna som gjorde sina morgonbestyr och heliga ritualer i floden så höjde sig solen undan för undan och ljuset ändrades hela tiden. Det var helt fantastiskt. Att se soluppgången, människorna, byggnaderna och att glida fram över det stilla vattnet. När vi närmade oss Main Ghat syntes fler och fler turister i båtar. Det var en närmast bisarr syn med en stor båtar med säkert tjugo överviktiga pensionärer som alla fotade de badande indierna med sina ritualer samtidigt som det åkte flera desperata souvenirbåtar efter den båten. Det blev nästan äckligt. Vi var ju med turister, men det kändes att man smälte in mer när man bara var tre stycken.
Vi kom tillbaka till hotellet vid åtta och åt en jättegod frukost på den underbara takterassen med massa blommor och utsikt över Ganges. Sedan hämtade vi kläder hos Ratan, jag blev jättenöjd med mina tre sidenplagg!
Så kom vår chaufför (smidigt att slippa fixa med sånt!) och körde oss ut till Sarnath. Buddha gjorde sin första predikan där. Vi tittade på japanska och kinesiska tempel. Men det var alldeles för hett med över 40 graders värme så vi klarade bara av att vara där mindre än 3 timmar. Så åkte vi till det femstjärniga hotellet och slängde oss i poolen och drack mangolassi.
Och sedan åkte vi till en sjalaffär där I känner ägarna innan jag skulle hem själv till Dammhögstaden igen.
- E, is this political?
- Yes, because of the election.
- Not religious fight?
- No, political.
- Dangerous?
- Dangerous.
- So we have to turn?
- Yes, we have to. Dangerous.
Så färden hem blir två timmar istället för en timme. För första gången kör vi på en större landsväg och sedan blir det till och med tvåfiligt med streck på vägen. Efter någon timme måste vi vika av och hamnar på en liten väg där inga hus finns vid vägkanten, bara fält och träd. Klockan är över 20.00 och det är kolsvart. Jag tänker på att jag bara vill hem till Sverige. Jag mår dessutom illa och att köra på de dåliga vägarna går att jämföra med besök på Liseberg.
Annars har gårdagen och idag varit fantastiska. I&J kom ut till mitt jobb igår och sedan åkte vi gemensamt till Varanasi och vårt hotell. Det var så oerhört lyxigt på ett nedtonat och mysigt sätt. Mörka möbler och tyger uppsydda i taket på ett elegant och stilfullt sätt.
Klockan fem på morgonen kom vi till Ratans (vår skräddare) vän som skulle ro oss på en två timmar lång Gangestur. Solen hade fortfarande inte gått upp när vi satte oss i ekan. Ett fridfullt trummande hördes. Allt kändes heligt och fridfullt. Det var inga turister som åkte från den ghaten vi befann oss, så det bidrog också till stillheten.
Medan vi åkte förbi människorna som gjorde sina morgonbestyr och heliga ritualer i floden så höjde sig solen undan för undan och ljuset ändrades hela tiden. Det var helt fantastiskt. Att se soluppgången, människorna, byggnaderna och att glida fram över det stilla vattnet. När vi närmade oss Main Ghat syntes fler och fler turister i båtar. Det var en närmast bisarr syn med en stor båtar med säkert tjugo överviktiga pensionärer som alla fotade de badande indierna med sina ritualer samtidigt som det åkte flera desperata souvenirbåtar efter den båten. Det blev nästan äckligt. Vi var ju med turister, men det kändes att man smälte in mer när man bara var tre stycken.
Vi kom tillbaka till hotellet vid åtta och åt en jättegod frukost på den underbara takterassen med massa blommor och utsikt över Ganges. Sedan hämtade vi kläder hos Ratan, jag blev jättenöjd med mina tre sidenplagg!
Så kom vår chaufför (smidigt att slippa fixa med sånt!) och körde oss ut till Sarnath. Buddha gjorde sin första predikan där. Vi tittade på japanska och kinesiska tempel. Men det var alldeles för hett med över 40 graders värme så vi klarade bara av att vara där mindre än 3 timmar. Så åkte vi till det femstjärniga hotellet och slängde oss i poolen och drack mangolassi.
Och sedan åkte vi till en sjalaffär där I känner ägarna innan jag skulle hem själv till Dammhögstaden igen.
Alla vinnare i SMVM (Skägg och Mustasch VärldsMästerskapen)
14 april. Ikväll har jag sett på indisk tv. Bland annat en musikvideo på kanalen Punjabi där scenografin var 80-tals schlagerfestival och alla såg ut som de kom från 80-talet. Körsångerskorna dansade till och med åttiotalistiskt och tjejen i mitten såg precis ut som Babys storasyster i Dirty Dancing när hon uppträder. Och den manlige solisten såg ut som Albert Einstein i ansiktet med en mer plastig mustasch och i övrigt såg han ut som Richard Herrey.
Sedan slog jag över till Chandana där det visades gammal svartvit hindifilm. Fantastiskt! Männens karaktärer var redan då stora bäbisar, med skillnaden att de manliga karaktärerna var skruvat roliga. De såg jättekomiska ut, avsiktligt, och hade oerhört fantasifulla skägg och mustaschkreationer i roliga och ovanliga former. Bagaren hade enormt stora löständer vilket såg väldigt trevligt ut. En jättekanin i vitt.
Imorgon bitti kommer I och hennes pojkvän. Ska bli roligt att jobba imorgon och sedan att åka in till Varanasi på kvällen och bo på det där supermysiga hotellet precis vid Ganges!
Annars var kontrasten störst denna veckan då jag efter en svettig 40-gradersdag utan AC jobbat mig skitig och sedan på kvällen åkte med cheferna till femstjärnigt hotell och åt middag med några väldigt trevliga japanska kunder.
Sedan slog jag över till Chandana där det visades gammal svartvit hindifilm. Fantastiskt! Männens karaktärer var redan då stora bäbisar, med skillnaden att de manliga karaktärerna var skruvat roliga. De såg jättekomiska ut, avsiktligt, och hade oerhört fantasifulla skägg och mustaschkreationer i roliga och ovanliga former. Bagaren hade enormt stora löständer vilket såg väldigt trevligt ut. En jättekanin i vitt.
Imorgon bitti kommer I och hennes pojkvän. Ska bli roligt att jobba imorgon och sedan att åka in till Varanasi på kvällen och bo på det där supermysiga hotellet precis vid Ganges!
Annars var kontrasten störst denna veckan då jag efter en svettig 40-gradersdag utan AC jobbat mig skitig och sedan på kvällen åkte med cheferna till femstjärnigt hotell och åt middag med några väldigt trevliga japanska kunder.
Friday, April 13, 2007
Modeinlägg från en speciell modemetropol.
6 april. Jag tänkte skriva ett inlägg om indiskt mode! Det finns så mycket att skriva om att jag hade kunnat skaffa mig en modeblogg vid sidan av den här något otympliga lång-inläggsbloggen där inläggen läggs in av min syster. Det gör att jag inte själv ser hur otroligt långa mina inlägg är. Men skit detsamma. Hälften lägger jag ut för er skull, men hälften lägger jag ut för min egen skull. För att inte bli galen här! (jaja, det nog nästan 100 % för min egen skull då….)
Hursomhelst. Det finns olika kategorier av mode att ta upp. Eftersom Indien är en smältdegel av folk, traditioner och religioner så finns ju många olika plagg med lång tradition. Som saris, turbaner och sånt. Men det är ett kapitel i sig. Så jag nöjer mig med att dela in det i vad man har på sig här på landsbygden i kontrast till hur det ser ut på tv.
Filmstjärnor och artister på tv har oftast otroligt dålig klädsmak. Inte bara är de många gånger muskelbyggda och tajta-linnenprydda medan de springer omkring och gör fåniga grejer för att deras favorittjej som håller på att skämmas ihjäl ska le åt upptågen och tycka de är hyvens killar. De har dessutom jeans från slutet av nittiotalet med ful tvätt och fula slitningar. Och toppar det ofta genom att stoppa in linnet i den ganska höga midjan. Midjan är inte jättehög egentligen, det är nog mest att de drar upp jeansen på ett sådant där mycket obehagligt sätt.
Ja, många är slimebollar helt enkelt. Ibland kan man i och för sig se undantag. Igår på tv såg jag en sångare som bar kostym och såg precis ut som en sen åttiotalsyuppie i frisyren. Sådär fluffig fast på ett ganska schysst sätt ändå.
Men här på landsbygden vet jag inte var de har fått tag på sina lager med jeans som säljs överallt. De kan väl omöjligt vara nyproducerade?
De är solklara 70-talare i modellen. Utsvängda jeans, hög midja. Det som är bra är att här drar de oftast inte förtvivlat upp midjan, utan den sitter högt utan att de behöver bry sig. Så man slipper sidoeffekten av de jobbiga genitalierna som hamnat fel. Det är väldigt positivt och bidrar till att männen här ser klart mer avslappnade ut. Och därmed mer attraktiva såklart. Och dessutom är de omedvetna om mode vilket bara gör det hela mer toppen när de prickar in supertjusiga kombinationer! You make my day on the way to the office!
Det som upptar mycket av min tanketid på väg till jobbet varje morgon är hur denna modell har kunnat kombineras med en mycket hård stentvätt, oftast i svart. Det är mig ett mysterium, denna kombination av 70-tal och 80-tal. Om det är någon som vet så blir jag mycket mycket glad över ett inlägg som ger svar på detta. Det kanske är så att jag är mycket okunnig i dessa jeansfrågor? Det absolut bästa med männen här på landsbygden är dock – fanfar- deras snygga skjortor! Enfärgade eller rutiga. Enormt snygga rutkombinationer oftast. I&J kallade männen här för ”Very Dries Van Noten”. Jag håller med! Väldigt välsydda plagg med snyggt fall.
De kör dessutom med ovanliga och ofta lyckade kombinationer här. Och om det inte är lyckat så är det iallfall minnesvärt och komiskt. Jeans och jeansskjorta i kombination har aldrig sett så coolt ut, speciellt med turban som accessoar och en underbar mustasch.
Jag hade kunnat starta en u-landsversion av The Sartorialist och dessutom konkurrera ut honom lätt som en plätt! Haha, New Yorkmänniskor! Ni skulle se människorna här i Dammhögsstaden!
Hursomhelst. Det finns olika kategorier av mode att ta upp. Eftersom Indien är en smältdegel av folk, traditioner och religioner så finns ju många olika plagg med lång tradition. Som saris, turbaner och sånt. Men det är ett kapitel i sig. Så jag nöjer mig med att dela in det i vad man har på sig här på landsbygden i kontrast till hur det ser ut på tv.
Filmstjärnor och artister på tv har oftast otroligt dålig klädsmak. Inte bara är de många gånger muskelbyggda och tajta-linnenprydda medan de springer omkring och gör fåniga grejer för att deras favorittjej som håller på att skämmas ihjäl ska le åt upptågen och tycka de är hyvens killar. De har dessutom jeans från slutet av nittiotalet med ful tvätt och fula slitningar. Och toppar det ofta genom att stoppa in linnet i den ganska höga midjan. Midjan är inte jättehög egentligen, det är nog mest att de drar upp jeansen på ett sådant där mycket obehagligt sätt.
Ja, många är slimebollar helt enkelt. Ibland kan man i och för sig se undantag. Igår på tv såg jag en sångare som bar kostym och såg precis ut som en sen åttiotalsyuppie i frisyren. Sådär fluffig fast på ett ganska schysst sätt ändå.
Men här på landsbygden vet jag inte var de har fått tag på sina lager med jeans som säljs överallt. De kan väl omöjligt vara nyproducerade?
De är solklara 70-talare i modellen. Utsvängda jeans, hög midja. Det som är bra är att här drar de oftast inte förtvivlat upp midjan, utan den sitter högt utan att de behöver bry sig. Så man slipper sidoeffekten av de jobbiga genitalierna som hamnat fel. Det är väldigt positivt och bidrar till att männen här ser klart mer avslappnade ut. Och därmed mer attraktiva såklart. Och dessutom är de omedvetna om mode vilket bara gör det hela mer toppen när de prickar in supertjusiga kombinationer! You make my day on the way to the office!
Det som upptar mycket av min tanketid på väg till jobbet varje morgon är hur denna modell har kunnat kombineras med en mycket hård stentvätt, oftast i svart. Det är mig ett mysterium, denna kombination av 70-tal och 80-tal. Om det är någon som vet så blir jag mycket mycket glad över ett inlägg som ger svar på detta. Det kanske är så att jag är mycket okunnig i dessa jeansfrågor? Det absolut bästa med männen här på landsbygden är dock – fanfar- deras snygga skjortor! Enfärgade eller rutiga. Enormt snygga rutkombinationer oftast. I&J kallade männen här för ”Very Dries Van Noten”. Jag håller med! Väldigt välsydda plagg med snyggt fall.
De kör dessutom med ovanliga och ofta lyckade kombinationer här. Och om det inte är lyckat så är det iallfall minnesvärt och komiskt. Jeans och jeansskjorta i kombination har aldrig sett så coolt ut, speciellt med turban som accessoar och en underbar mustasch.
Jag hade kunnat starta en u-landsversion av The Sartorialist och dessutom konkurrera ut honom lätt som en plätt! Haha, New Yorkmänniskor! Ni skulle se människorna här i Dammhögsstaden!
Monday, April 9, 2007
Ökenvärme och människovärme
5 april. Ja. Idag har varit en jobbig dag. Jag tänkte inte på det först men jag fick en sprängande huvudvärk vid lunchtid och tryckte i mig en alvedon. Sedan satt jag i soffan en timme och läste en indisk novell. Fast ibland kunde jag inte stanna kvar i den andra personens berättelse utan svävade ut med tankarna till en egen fantasi. Jag slöt ögonen och låtsas att Anette sitter jämte mig. Jag tänker på att jag pratar med henne om dagens komiska händelser och hon skrattar och håller med. När jag går tillbaka till kontoret slås jag över hur svårt det är att andas. Värmen är värmare än jag någonsin känt innan. Det är definitivt över 45 grader. Det är bahut garmi, säger jag och pustar. Det betyder mycket varmt på hindi. Asse (ok, nya egensnickrade smeknamn!) i vävtrion tittar på mig och nickar allvarligt och suckar. Bahut bahut garmi!, återupprepar jag dramatiskt med gester och börjar sakta gå uppför trappan. Uppe på kontoret slår jag mig ner hos Daisy som håller på att äta upp sin mat. Hon bjuder mig på morotsstavar. De är helt varma och torkade. Hon säger att hon inte mår så bra heller, men att hon tänkte på att det var värmen först när jag sa innan lunch att jag hade huvudvärk. Hon säger att även indier tycker att det är påfrestande idag. Så plötsligt frågar hon mig om jag svettas. Jag tänker förvånat efter och kommer på att jag inte svettas en droppe! Jag är helt igenom torr. I & J har sagt till mig att vänta tills det kommer upp mot 45 grader, då kommer dina kläder vara helt blöta. Men jag är helt knastertorr. Det är en väldigt torr värme säger Daisy. Det är ovanligt.
Jag känner mig yr och jag tror jag ska svimma. Jag tar ett snabbt beslut att jag måste ringa chefen och be honom skicka en chaufför som kan köra mig tillbaka till huset. I väntan på bilen och chaufför som måste fixas fram så sätter jag mig i godown där det är lite mindre varmt. Jag börjar lipa när det slår mig att jag är så ensam här och att jag känner mig otrygg när jag tänker på om något skulle hända mig. Visst, människorna här skulle ta hand om mig, men det hjälper inte tryggheten som hade funnits om jag hade haft en till svenska eller i alla fall någon annan nationalitet i samma situation som mig här. Daisy, Nisse och Salle (hehe, ingen stor smeknamnsfantasi) kommer ner och väntar med mig. De säger att det är ovanligt varmt idag, och speciellt ovanligt varmt för denna årstid. Att det annars bara brukar vara sådana här varma dagar i maj och juni. Sedan kommer Babbe och frågar ifall jag vill ha nåt kallt att dricka. Jag nickar tacksamt. Han springer efter en coca cola och det känns skönt att dricka nåt annat än varmt vatten. Sedan kommer även gamlingen Asse och sätter sig ner med mig. De tittar på mig med sådan värme! Sedan säger Asse något som Daisy översätter till Maria, we are a family here. Då känner jag att de här människorna är så fina! Att det är komiskt att jag, en i-landskvinna med i-landsproblem och en alltför stor garderob, känner mer likhet och trygghet hos de allra fattigaste människorna på indiska landsbygden än hos den administrativa, högre utbildade personalen i huset! Jag utbrister Åh, Asse! Alla skrattar.
Chauffören kommer och när jag sätter mig och bilen börjar köra så ropar Salle högt att vi ska stanna. Jag undrar vad som nu händer, men i nästa ögonblick är han vid bilen och flinar och ger mig min flaska vatten som jag glömt. Alla skrattar igen.
Sedan åker vi tio meter då Shamme, min favoritchaufför, frågar mig om jag vill ha chai. Så vi stannar till och vi dricker en kopp chai. Sedan kör vi hem, jag går in till chefen och säger att jag måste få gå och vila i mitt rum de resterande två timmarna av min arbetstid. Så nu har jag sovit i två timmar. Innan jag somnade ringde jag min bror och bad han ringa mig två timmar senare. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar på värmen och jag ville inte somna in utan att någon kollar till mig. När han ringde upp mig nyss så peppade han mig i rätt riktning. Att om något händer mig kommer folk på jobbet att köra in mig till Varanasi, även om de bara pratar hindiJ
Och att jag måste tänka ännu mer på hur och när jag dricker. Att hela tiden fylla på med vatten. Jag tycker jag dricker mycket men när jag tänker efter drack jag nog inte så mycket i morse. Och i sådan här extrem värme måste jag nog tänka lite mer på det.
I brist på vatten fick jag värmeslag och värmekram. Det finns alltid två sidor av allting här i Indien.
Jag känner mig yr och jag tror jag ska svimma. Jag tar ett snabbt beslut att jag måste ringa chefen och be honom skicka en chaufför som kan köra mig tillbaka till huset. I väntan på bilen och chaufför som måste fixas fram så sätter jag mig i godown där det är lite mindre varmt. Jag börjar lipa när det slår mig att jag är så ensam här och att jag känner mig otrygg när jag tänker på om något skulle hända mig. Visst, människorna här skulle ta hand om mig, men det hjälper inte tryggheten som hade funnits om jag hade haft en till svenska eller i alla fall någon annan nationalitet i samma situation som mig här. Daisy, Nisse och Salle (hehe, ingen stor smeknamnsfantasi) kommer ner och väntar med mig. De säger att det är ovanligt varmt idag, och speciellt ovanligt varmt för denna årstid. Att det annars bara brukar vara sådana här varma dagar i maj och juni. Sedan kommer Babbe och frågar ifall jag vill ha nåt kallt att dricka. Jag nickar tacksamt. Han springer efter en coca cola och det känns skönt att dricka nåt annat än varmt vatten. Sedan kommer även gamlingen Asse och sätter sig ner med mig. De tittar på mig med sådan värme! Sedan säger Asse något som Daisy översätter till Maria, we are a family here. Då känner jag att de här människorna är så fina! Att det är komiskt att jag, en i-landskvinna med i-landsproblem och en alltför stor garderob, känner mer likhet och trygghet hos de allra fattigaste människorna på indiska landsbygden än hos den administrativa, högre utbildade personalen i huset! Jag utbrister Åh, Asse! Alla skrattar.
Chauffören kommer och när jag sätter mig och bilen börjar köra så ropar Salle högt att vi ska stanna. Jag undrar vad som nu händer, men i nästa ögonblick är han vid bilen och flinar och ger mig min flaska vatten som jag glömt. Alla skrattar igen.
Sedan åker vi tio meter då Shamme, min favoritchaufför, frågar mig om jag vill ha chai. Så vi stannar till och vi dricker en kopp chai. Sedan kör vi hem, jag går in till chefen och säger att jag måste få gå och vila i mitt rum de resterande två timmarna av min arbetstid. Så nu har jag sovit i två timmar. Innan jag somnade ringde jag min bror och bad han ringa mig två timmar senare. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar på värmen och jag ville inte somna in utan att någon kollar till mig. När han ringde upp mig nyss så peppade han mig i rätt riktning. Att om något händer mig kommer folk på jobbet att köra in mig till Varanasi, även om de bara pratar hindiJ
Och att jag måste tänka ännu mer på hur och när jag dricker. Att hela tiden fylla på med vatten. Jag tycker jag dricker mycket men när jag tänker efter drack jag nog inte så mycket i morse. Och i sådan här extrem värme måste jag nog tänka lite mer på det.
I brist på vatten fick jag värmeslag och värmekram. Det finns alltid två sidor av allting här i Indien.
Wednesday, April 4, 2007
Tidsmaskin
4 april. Ja, jag har ju alltid drömt om det. Att få åka fram i tiden i och för sig, men att åka bak i tiden är inte heller så dåligt. Det är verkligen inte konstigt att man befinner sig i ett tillstånd som inte går att beskriva. Allt här är ju som Sverige kanske på 1890-talet. Förutom att alla konstigt nog har mobil fastän de knappt har råd till mat. Traditioner, livssyn, boende och mat. Allt kan översättas till hur vi hade det runt förra sekelskiftet. Men ska man göra något så ska man göra det på riktigt. Goa är minst extremt, sedan kommer nog Mumbai, Delhi och andra städer. Varanasi är tydligen väldigt extremt för att vara en större stad. Det ser ut som om tiden stannat där. Och det har den med. Och i B…..ja, tiden har stannat och ibland tror man Gud har glömt bort staden. Staden är liksom sin eget lilla tidsvaccum.
Tid ja. Idag fyller min storasyster år! Hurra för dig!
En rolig sak är att när Ida och jag var hos vår skräddare i Varanasi så satt en man där som vi också pratade med (och drack chai med förstås). Så frågade jag efter ett tag om han visste någon som kan lära ut kathak (indisk, sjukt svår dans). Och det gjorde han! Så jag kanske ska få en personlig tränare i kathak! Herregud….Haha, jag kommer se så komisk ut! Jag undrar om han överhuvudtaget kommer kunna lära mig något. Men vetskapen om att jag kanske i alla fall ska få testa på denna dans gör mig så GLAD och det är nog sporren som behövs under veckorna här i dammhögen. Han ville att jag skulle lära mig spela tabla också. Men där kanske man ska dra gränsen över hur mycket komik indierna ska få se.
Jag hatar alla strömavbrotten här på kvällarna. Speciellt nu när jag är själv. Så fort det blir svart så skuttar jag upp i en fåtölj eller i sängen och kurar ihop mig. Men än så länge har jag bara massa ödlor som springer här och sen en äcklig myrkoloni i köket. När jag lagt upp kvällsmaten så blev det mörkt så jag satte mig i fönstret och tittade ner mot männen(för att undvika att myrkolonin skulle bestämma sig för att bosätta sig på mig). En man stod och tittade nyfiket upp på mig i mörkret. Jag satt i bara linne men vad fan gör man!?! AC:n är sönder, det är över 35 grader inne. Ursäkta jag bär alltid anständiga kläder på jobbet men nu är jag i mitt kök. Ursäkta att ni får se en hel naken arm och ett lite väl tajt linne men jag svettas ihjäl med kofta! Ursäkta ursäkta för att jag visar min nakna arm.
Själv får ni ju sätta er och gå på toa varsomhelst och jag ser många av era nakna bakdelar dagligen så jag hoppas ni har överseende med min nakna arm? Åh, tack tack!
Tid ja. Idag fyller min storasyster år! Hurra för dig!
En rolig sak är att när Ida och jag var hos vår skräddare i Varanasi så satt en man där som vi också pratade med (och drack chai med förstås). Så frågade jag efter ett tag om han visste någon som kan lära ut kathak (indisk, sjukt svår dans). Och det gjorde han! Så jag kanske ska få en personlig tränare i kathak! Herregud….Haha, jag kommer se så komisk ut! Jag undrar om han överhuvudtaget kommer kunna lära mig något. Men vetskapen om att jag kanske i alla fall ska få testa på denna dans gör mig så GLAD och det är nog sporren som behövs under veckorna här i dammhögen. Han ville att jag skulle lära mig spela tabla också. Men där kanske man ska dra gränsen över hur mycket komik indierna ska få se.
Jag hatar alla strömavbrotten här på kvällarna. Speciellt nu när jag är själv. Så fort det blir svart så skuttar jag upp i en fåtölj eller i sängen och kurar ihop mig. Men än så länge har jag bara massa ödlor som springer här och sen en äcklig myrkoloni i köket. När jag lagt upp kvällsmaten så blev det mörkt så jag satte mig i fönstret och tittade ner mot männen(för att undvika att myrkolonin skulle bestämma sig för att bosätta sig på mig). En man stod och tittade nyfiket upp på mig i mörkret. Jag satt i bara linne men vad fan gör man!?! AC:n är sönder, det är över 35 grader inne. Ursäkta jag bär alltid anständiga kläder på jobbet men nu är jag i mitt kök. Ursäkta att ni får se en hel naken arm och ett lite väl tajt linne men jag svettas ihjäl med kofta! Ursäkta ursäkta för att jag visar min nakna arm.
Själv får ni ju sätta er och gå på toa varsomhelst och jag ser många av era nakna bakdelar dagligen så jag hoppas ni har överseende med min nakna arm? Åh, tack tack!
Män män män! Män överallt!
3 april. Män män män! Män överallt! Alla dessa MÄN!
Åh gud, tur att jag har Daisy på jobbet i alla fall. Idag så skulle vi kolla av några mattor och det var kanske tio femton män samt jag och Daisy som stod och tittade. Alla pratade hindi och jag fattade noll. Svårt också att avgöra om mattan är okej när man inte är så insatt ännu i hur hård man ska vara i kvalitetskontrollen. Jag har ju fan ingen att fråga och vägleda mig nu i början. Det känns jättejobbigt att jag tvingas in i trial and error istället för att bara kunna fråga någon och sedan lära sig att bedöma efter hand. Men jag rådfrågar ju, men det blir ju inte de idealiska personerna alltid.
Jaja. Det känns alltid lika skönt att slinka ner till vävtrion i alla fall. En skön oas. A som är skämtsam och galen och M som jag blir så lugn av att sitta jämte. Han har så fin lugn röst och är en superduktig vävare. Igår pluggade jag på en del hindi som jag testade på dem idag. Det var roligt! Helt plötsligt började A att skriva upp våra namn och sedan så ville M att jag skulle prova att skriva också! Det var ju bara att kopiera det som de skrivit men de blev ändå imponerade haha. Roligt att kunna skriva mitt namn på devanagari (hindi skriftspråket)!
Mina två tuftare är lite yngre, kanske i 18-20-årsåldern. Jag har lärt mig deras namn nu. Det märktes att de blev glada av det. De är flitiga som bara den, när jag ger dem en garnfärg så är de tillbaka en sekund senare med garnet. Det känns bra, jag tror de verkligen är motiverade till att jag ska tycka att de gör ett bra jobb. Så jag tror att de respekterar mig på ett bra sätt, till exempel att de skulle lägga manken till om det blir mycket att göra senare och jag behöver få fram snabba prov. Det känns överlag som att det är väldigt bra för mig att jag lär mig lite hindi. De tycker det är väldigt roligt och är väldigt entusiastiska hihi. Jag hade nog inte ansträngt mig så mycket om det hade varit en till svensk/europée/ickeindier här till. Men nu känns det otroligt viktigt för mig att jag lär mig lite. Så att jag kommer med i gemenskapen och kan kommunicera lite i alla fall. Daisy är superbra eftersom hon översätter mycket, men det är en helt annan kick att kunna prata med arbetarna på egen hand.
Ikväll funkade inte ac:n i köket/tvrummet heller. Suck, det är jobbigt för man tappar matlusten när det är över 35 grader även på kvällen. Och påfrestande att jobba i över 40 graders värme. Det är sjukt egentligen, när jag kom in till mitt rum med ac:n på tyckte jag det var kallt fastän det var 28 grader! Så jag höjde till 29 grader….
Det är skönt nu att jag flyttat upp till mitt riktiga rum. Det är faktiskt mysigt. Men jag skulle byta bort det och sova på madrass med myror runt omkring på en sekund om jag bara hade haft Anette här. Idag var min första ensamma dag här i huset och det var fruktansvärt ensamt att äta frukost och middag själv. Fruktansvärt. Om hon hade varit här hade däremot allt här varit fantastiskt. För mycket här är fantastiskt.
Igår följde jag med Ida till flygplatsen för att vinka av henne. Min favoritchaffis S körde oss. På vägen hem stannade vi till vid vägen för att betala min sari som jag köpte förra veckan. Alla stirrade som vanligt. S frågade ifall jag ville ha chai, så jag gick ut och ställde mig bland hans vänner och drack chai med dem. Det märktes att S märkte att jag hade lipat för han var så fin mot mig och log och försökte nog få mig på bättre humör. Det är så fint när han ler eftersom han annars vill vara professionell och allvarlig. Men den där lilla stunden med hans vänner var bra för mig.
Åh gud, tur att jag har Daisy på jobbet i alla fall. Idag så skulle vi kolla av några mattor och det var kanske tio femton män samt jag och Daisy som stod och tittade. Alla pratade hindi och jag fattade noll. Svårt också att avgöra om mattan är okej när man inte är så insatt ännu i hur hård man ska vara i kvalitetskontrollen. Jag har ju fan ingen att fråga och vägleda mig nu i början. Det känns jättejobbigt att jag tvingas in i trial and error istället för att bara kunna fråga någon och sedan lära sig att bedöma efter hand. Men jag rådfrågar ju, men det blir ju inte de idealiska personerna alltid.
Jaja. Det känns alltid lika skönt att slinka ner till vävtrion i alla fall. En skön oas. A som är skämtsam och galen och M som jag blir så lugn av att sitta jämte. Han har så fin lugn röst och är en superduktig vävare. Igår pluggade jag på en del hindi som jag testade på dem idag. Det var roligt! Helt plötsligt började A att skriva upp våra namn och sedan så ville M att jag skulle prova att skriva också! Det var ju bara att kopiera det som de skrivit men de blev ändå imponerade haha. Roligt att kunna skriva mitt namn på devanagari (hindi skriftspråket)!
Mina två tuftare är lite yngre, kanske i 18-20-årsåldern. Jag har lärt mig deras namn nu. Det märktes att de blev glada av det. De är flitiga som bara den, när jag ger dem en garnfärg så är de tillbaka en sekund senare med garnet. Det känns bra, jag tror de verkligen är motiverade till att jag ska tycka att de gör ett bra jobb. Så jag tror att de respekterar mig på ett bra sätt, till exempel att de skulle lägga manken till om det blir mycket att göra senare och jag behöver få fram snabba prov. Det känns överlag som att det är väldigt bra för mig att jag lär mig lite hindi. De tycker det är väldigt roligt och är väldigt entusiastiska hihi. Jag hade nog inte ansträngt mig så mycket om det hade varit en till svensk/europée/ickeindier här till. Men nu känns det otroligt viktigt för mig att jag lär mig lite. Så att jag kommer med i gemenskapen och kan kommunicera lite i alla fall. Daisy är superbra eftersom hon översätter mycket, men det är en helt annan kick att kunna prata med arbetarna på egen hand.
Ikväll funkade inte ac:n i köket/tvrummet heller. Suck, det är jobbigt för man tappar matlusten när det är över 35 grader även på kvällen. Och påfrestande att jobba i över 40 graders värme. Det är sjukt egentligen, när jag kom in till mitt rum med ac:n på tyckte jag det var kallt fastän det var 28 grader! Så jag höjde till 29 grader….
Det är skönt nu att jag flyttat upp till mitt riktiga rum. Det är faktiskt mysigt. Men jag skulle byta bort det och sova på madrass med myror runt omkring på en sekund om jag bara hade haft Anette här. Idag var min första ensamma dag här i huset och det var fruktansvärt ensamt att äta frukost och middag själv. Fruktansvärt. Om hon hade varit här hade däremot allt här varit fantastiskt. För mycket här är fantastiskt.
Igår följde jag med Ida till flygplatsen för att vinka av henne. Min favoritchaffis S körde oss. På vägen hem stannade vi till vid vägen för att betala min sari som jag köpte förra veckan. Alla stirrade som vanligt. S frågade ifall jag ville ha chai, så jag gick ut och ställde mig bland hans vänner och drack chai med dem. Det märktes att S märkte att jag hade lipat för han var så fin mot mig och log och försökte nog få mig på bättre humör. Det är så fint när han ler eftersom han annars vill vara professionell och allvarlig. Men den där lilla stunden med hans vänner var bra för mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)