Ankomsten till ett gigantiskt fotografi

19 mars 2007. Min ankomst till Indien var fantastisk!
När jag kom till flygplatsen var jag så trött så det enda jag kunde och ville tänka på var sängen och att få sova. Men det var så skönt att se I&J, de kom och hämtade mig på flygplatsen med chauffören. Det var den första varma dagen sa dem! Och det var det, 32 grader varmt. Jag kom till Varanasis flygplats och var jättetörstig men de tog varken dollars eller visa så jag satt där och väntade på planet och det enda jag kunde tänka på var vatten. Men man fick det på planet i alla fall.
I alla fall. Sedan när vi var på väg till B så körde vi på landsvägen med små hus längsmed.
Det var helt fantastiskt! I ropade till och pekade på en påfågel! Och då pekade chauffören på andra sidan vägen där en annan påfågel stod med hela skruden nerfälld! Så vackert!! Han stod och imponerade på fyra damer. Chauffören frågade om vi ville ta kort, men I&J ville inte bege sig ut på fältet. Ormarna ni vet….
Så körde vi lite och chauffören stannade och hälsade på nån kompis. Vi körde igen och han berättade att kompisen vävde benaressilk. Då frågade I&J om vi inte kunde vända och gå och titta. Mannen sa att det kan vi göra så vi åkte tillbaka. Det är inte ofta de ser västerlänningar, det märktes på barnen. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt aldrig kommit in västerlänningar till hans väveri. En flicka jag log mot såg rädd ut! Men alla var nyfikna och vi gick in i huset som såg ut som ett gammalt vävmuseum. Det är konstigt att stiga in i ett sådant hus med jordgolv och allt när det är första gången. Men det var mysigt. Det var ju säkert inte så rent, men det kändes inte så farligt och jag hade nog tänkt mig att det skulle lukta mer. Jag var även lite rädd för att man kanske skulle få se barn arbeta när man kom till ett sådant här ställe oannonserad. Men det är kanske fördelen med små väverier ägda av de själva, för det var bara män som satt därinne och vävde. Vävstolarna var nergräva i marken och var väldigt primitiva. Men vilka vävar! Vilken varp! Det fanns kanske åtta vävstolar därinne med vackra varpar i starka färger. Men ljudnivån var väldigt hög. J sa att de säkert får tinnitus. Och det kan nog stämma. Det är så sorgligt och fantastiskt på samma gång.
Sedan ställde de fram tre plaststolar och kom med chai till oss. Så vi satt och drack där med två av männen och chauffören. Alla andra stod bredvid, kanske 20 barn och unga män och mamman i huset. De visade oss så vackra tyger! Vi köpte varsin sari som var på 6 meter vardera. När vi frågade efter priset kände jag att jag bara ville gråta. 140 kr skulle de ha för en sari. 6 meter handvävt tunt silke, sådant jobb och sådan tid… Jag lånade pengar av I som sa till dem att de skulle behålla växeln men han lämnade tillbaka den ändå. Det som ändå kändes bra var att köpa direkt hos dem, annars är det ju de många mellanhänderna som tar pengarna. I&J sa att många i vävarnas familjer i detta området har börjat svälta för de klarar inte av att ge mat till sina barn för de pengarna de får för sitt arbete. Det värkte i hjärtat. De var så mysiga. Vi hälsade på mamman som stolt berättade med fingrarna att hon har sju söner. Jag vill komma tillbaka dit igen och köpa tyg.

Sedan kom vi såsmåningom till huset. Det var större och finare än vad jag hade trott!
Fullt liv och rörelse och de har vakter där på kvällen också så det är tydligen bara att gå ner om man har någon fråga. Om nåt skulle hända med elektricitet, djur eller nåt!
Vi hade trevligt, hälsade på chefen och åt sedan mat tillsammans, pratade och drack chai.
Taket de har pratat om var inte den lilla plats jag tänkt mig utan som en stor terrass! Där tror jag att jag kanske ska göra pilates/yoga om mornarna.
Sedan vid halv nio blev jag ensam skjutsad till hotellet här i B. Huset ligger precis innan B, så det var spännande att få åka bil genom den lilla staden. Det var så annorlunda! Det var liv och rörelse, folk umgicks och åt mat. Det kändes så spännande!